Smittspridning via kompost och biogödsel från ... - Avfall Sverige

pastöriseringssteget föregår huvudprocessen kan slutprodukten vara känslig för återinfektion.
Det är därför av största vikt att efterföljande hantering, transport och eventuell lagring sker på
ett hygieniskt säkert sätt. Undersökningen av SVA och RVF (RVF, 2001) visade att de flesta
anläggningar spolade ur tanken på transportfordonet med högtryckstvätt och hett vatten innan
man fyllde på med biogödsel. I tanken på fordonen fanns omrörare för att substratet inte
skulle sedimentera under transporten. Material kan lätt fastna i dessa propellrar och det räcker
inte med att bara spola med hett vatten för att få bort detta. När biogödseln sedan fylldes på
fanns risk att den återsmittades i transportbilen.
Även i den danska studien (Bendixen, 1995) framhölls att det inte bara är själva behandlingen
utan hela transportkedjan som måste kvalitetssäkras. Här utgör transporterna av det
obehandlade och det behandlade materialet viktiga steg för att undvika en återinfektion av
materialet. I Danmark som har förhållandevis många anläggningar, totalt ca 130 stycken för
gemensam rötning av gödsel, slaktavfall och organiskt avfall från livsmedelsindustri, jordbruk
och kommuner, rekommenderas användningen av slutna transportbehållare för fast avfall.
Man rekommenderar också speciell utrustning vid pumpning av de flytande fraktionerna,
liksom att själva anläggningen ska uppdelas i ”förorenade” och ”rena” zoner.
Kompostering kan ske antingen i reaktor eller i öppna system. I Naturvårdsverkets allmänna
råd förordas dock åtminstone täckning, vilket också definieras som ett slutet system. Täckning
av en kompost kan göras med tidigare komposterat material med hög mognadsgrad eller annat
organiskt material samt med textil- eller plastmaterial. Täckskiktet minskar exponeringen för
människor och djur och ger möjlighet till en jämnare temperaturfördelning. En
temperaturgradient går dock inte att undvika helt och det är viktigt att kontrollera att allt
material utsätts för de rekommenderade temperaturerna. Genom beräkningar kan antalet
vändningar som behövs för att (i stort sett) allt material ska exponeras för önskad temperatur
fastställas. Risken för återväxt av bakterier efter avslutad kompostering omfattar bland annat
Salmonella och EHEC, enligt vad som beskrivits i föregående avsnitt. I en studie av Sidhu et
al. (1999) undersöktes potentialen för återväxt i komposterat material (avloppsslam) och både
E. coli samt flera olika typer (serovarianter) av Salmonella visades ha god tillväxt. Detta var
dock i steriliserat kompostmaterial där konkurrensen från naturligt förekommande
mikroorganismer är mindre.
Hälsorisker relaterade till kompostering tillsammans med en riskanalys för befolkningen i
närheten av anläggningarna redovisades i en litteratursammanställning av Rylander (2001).
Det konstaterades att kompostering av organiskt material ger upphov till kraftig tillväxt av
mikroorganismer, främst värmeresistenta actinomyceter och av svampar (Aspergillus).
Luftburen exponering ansågs utgöra den största hälsorisken och i komposteringsanläggningar
har mängder på upp till 10 7 levande mikroorganismer påvisats per m 3 luft. Luftburen
exponering kan ge upphov till toxisk pneumoni, luftvägsinflammation och allergisk alveolit.
Risken för infektioner till följd av sjukdomsframkallande mikroorganismer bedömdes dock
vara mycket liten.
Både svampar och bakterier avger speciella ämnen, exempelvis endotoxiner (från Gramnegativa
bakterier), som kan framkalla inflammation och påverka immunförsvaret. Andra
ämnen har förmåga att framkalla överkänslighet, exempelvis allergi. Svampar kan bilda
specifika gifter beroende på arten, såkallade mykotoxiner. Vid den tillväxt av
mikroorganismer som sker under komposteringen avges hundratals olika flyktiga ämnen som
exempelvis terpener, aldehyder, fettsyror och alkoholer som kan ge hälsopåverkan (Rylander,
2001). Hälsoeffekter på miljön att ta ställning till vid behandling i kompost- och
29