Smittspridning via kompost och biogödsel från ... - Avfall Sverige

(slam)stabilisering alla uppfyllde dessa tre hygieniseringskrav. I en dansk sammanställning
ansågs kalkbehandling som medförde pH>12, bestrålning (300 K.rad) och pastörisering (70°C
i 30 min) alla medföra en god patogenreduktion, men behandlingarna måste följas av en
stabilisering för att undvika tillväxt av patogena bakterier som överlevt i lågt antal eller
tillförts genom kontamination (Ilsöe, 1993). Torkning och kompostering rapporterades av Pell
(1997) vara användbara metoder för att minska smittspridningsrisken med gödselburna
zoonoser.
För prioner är det enda kända sättet att totalt förstöra dessa en förbränning vid hög temperatur.
En sterilisering vid 133ºC i 20 minuter och under 3 bars tryck av infekterat material har
förhindrat sjukdom vid infektionsförsök med möss (Steineck et al., 2000). Sterilisering
(121ºC) krävs även för att inaktivera bakteriesporer.
5.4 Indikatororganismer som mått på patogenförekomst
För att bedöma hygienisk kvalitet har så kallade indikatororganismer länge använts istället för
att direkt försöka påvisa olika patogener. Analyser av indikatororganismer bör vara enkla och
inte alltför tidskrävande. Direktanalyser av patogener är ofta kostsamma och mer
komplicerade. Fekala indikatorer förekommer naturligt i avföring och används exempelvis
som mått på förorening av dricksvatten och för att bedöma om ett badvatten är påverkat av
avloppsvatten. De indikatorbakterier som vanligen används idag är koliforma bakterier, E.
coli, intestinala enterokocker och clostridier (Clostridium perfringens) och kan kompletteras
med analys av bakterievirus, så kallade bakteriofager. Även vid kvalitetsbedömning av
livsmedel används olika indikatororganismer som mått på patogenförekomst. Utöver några av
de ovan nämnda används exempelvis gruppen Enterobacteriaceae till vilken de koliforma
bakterierna hör. Analys kan också ske av de i livsmedel toxinbildande bakterierna Bacillus
cereus och stafylokocker samt av mikrosvampar såsom mögel och jästsvampar (SLV, 2004).
Olika indikatororganismer kan även användas för att bedöma hur effektivt en viss behandling
eller process reducerar patogener.
Traditionellt har indikatorbakterier använts som ett mått på fekal påverkan vid bedömning av
smittrisker, men i och med att kunskapen om olika patogener och deras egenskaper ökat har
dessa indikatorer börjat ifrågasättas som ett generellt mått på risk. I många fall vet man att en
patogen mikroorganism har en betydligt längre överlevnad än indikatorbakterierna och större
motståndskraft mot behandlingsprocesser. Analys av indikatorbakterierna kommer då att
underskatta riskerna. I andra fall kan det ha skett en tillväxt av indikatorbakterier som inte
motsvaras av eventuellt förekommande patogener och risken kan då i stället överskattas (NV,
2003).
Enterokocker (fekala streptokocker) har tidigare föreslagits som den mest lämpade
indikatorbakterien för att validera hygieniseringen i biogasanläggningar (Larsen et al., 1994).
I en senare studie har de också ansetts mer lämpade som processindikator vid kompostering
än E. coli, eftersom de anses ha en högre temperaturtålighet. Enligt Sahlström (2003) har
enterokockerna (FS-metoden) dock ett begränsat värde vid processtemperaturer >55°C och
nya indikatorer behöver därför utvärderas. Enterokocker och E. coli har tillsammans med
Salmonella föreslagits som kontrollparametrar för slam (NV, 2002), men i regler för
produkter från komposterings- och biogasanläggningar är Enterobacteriaceae och Salmonella
dominerande.
För att följa överlevnaden av temperaturtåliga virus har parvovirus föreslagits som en lämplig
(konservativ) indikator genom dess extrema temperaturtålighet (Lund et al., 1996).
20