Folkbibliotekspolitik i Göteborg i slutet av 1940-talet - BADA ...

Under den aktuella perioden hade man således ingen klar föreställning om att samhällsorganen
borde eller kunde planera kultur på liknande sätt som utbildning, sjukvård eller
barnomsorg. Däremot fanns det väl etablerade kulturinstitutioner och kulturpolitiska
traditioner, som statliga och kommunala huvudmän förvaltade och drev utan någon
direkt överordnad kulturpolitik. Trots att man kan se en förändring av kulturpolitiken
under 30-talet och att man kan iaktta en rad kulturpolitiska initiativ under perioden från
1930 fram till 1960, blev denna tid en väntan på att en utformad statlig kulturpolitik
skulle etableras. Sven Nilsson 110 menar att den etablerade kulturpolitikens framväxt har
sin grund i industrisamhällets framgångar och i de redan tidigare nämnda omvälvande
förändringar som denna industrialisering ledde till. Han skriver att folkrörelserna, som
uppstod som frihets- och proteströrelser, hade en kultursyn som byggde på en helhets
bild av människan, där kulturen sågs som ett medel i kampen för att erövra en egen
identitet. Detta medförde att kulturella identiteter integrerades i en politisk och social
sfär. Kulturen blev politisk. Det var framförallt arbetarrörelsens samhällssyn som gav en
politisk relevans åt en lång rad verksamheter, som enligt en traditionell borgerlig samhällssyn
var enskilda angelägenheter. Dock behövde detta inte innebära att konsten
skulle vara politiskt radikal eller agiterande. Stora delar av arbetarrörelsen övertog
efterhand det borgerliga bildningsidealet och den borgerliga konstuppfattningen. Förändringen
i samhället skulle inte ske med en ny typ av konst utan genom att alla skulle
vara delaktiga och därmed kunna uppleva och påverkas av allehanda kulturyttringar. I
början av 1900-talet och då framförallt efter storstrejken 1909 kom en rad olika kulturinstitutioner
att grundas i de stora industristäderna. Nilsson menar att detta var en reaktion
på folkrörelsernas, framförallt arbetarrörelsens kultursyn, där förändring av samhället
och dess medborgare var utgångspunkten, och kan ses som ett uttryck av fruktan
för revolutionära samhällsförändringar inom de ”högre” samhällsklasserna. Företagsledarnas
och köpmännens syfte med dessa institutioner var att de skulle användas som
gemensamma ickepolitiska arenor för överklassen och den nya och omfattande arbetarklassen,
de skulle helt enkelt inte verka som en samhällsförändrande utan som en samhällsbevarande
kraft. Här är det av vikt att poängtera att Göteborgs kulturella institutioner
länge var beroende av och ofta startades med hjälp av donationer. Man kan bl.a.
nämna konserthuset och Sjöfartsmuseet, som båda invigdes på 30-talet. Oberoende av
dessa två samhällskrafter fanns det också grupper som betonade konstens autonomi.
Denna syn på kultur hade sina rötter i romantisk filosofi och modernistiskt estetiskt
tänkande. Här såg man konsten som oberoende av samhället, politiken och ekonomin
och man betonade vikten av att inte betrakta konsten som något instrumentellt. 111 Sven
Nilsson menar alltså att det redan i början av 1900-talet fanns tre synsätt på konst och
kultur som anger förutsättningarna för kulturpolitikens kommande utveckling. Dessa är,
skriver han:
• Konst och kultur är verktyg för kontinuerlig förändring av samhället och dess
enskilda medborgare
• Konst och kultur är politiskt neutrala nyttigheter på en arena där alla kan mötas
• Konst och kultur är oberoende krafter i samhället. De bör inte betraktas utifrån
sitt sociala eller ekonomiska inflytande. 112
110 Sven Nilsson är docent i litteraturvetenskap och har publicerat en rad böcker om kultur, medier och
kulturpolitik. Han har även varit kulturchef på regional och lokal nivå samt stadsbibliotekarie i Malmö
1989-97
111 Nilsson 1999 s. 304-408.
112 Nilsson 1999 s. 309.
26