2004:7 - SAU

14 C-DATERING
Sju prover lämnades in för 14 C-datering hos Göran Possnert och Maud Söderman på
Ångströmlaboratoriet, av dessa var ett ”ett reservprov” då det fanns anledning att befara att ett av
de ordinarie proverna innehöll för lite kol för datering. Urval av prover för datering gjordes för att
besvara en rad frågor. På ett grundläggande plan var det önskvärt att pröva den typologiska
datering av fyndmaterialet som tidigneolitiskt, vidare var det angeläget att klargöra det kronologiska
förhållandet mellan den sparsamt dekorerade trattbägarkeramiken på den något högre belägna
norra ytan, och den rikt dekorerade trattbägarkeramiken på den lägre belägna södra ytan. Då
förekomst av tamboskap under tidigneolitikum fortfarande anses som kontroversiellt (Persson
1999 s.103-106), var det angeläget att direkt datera kobenen från Trössla.
14 C-datering av brända ben är en tämligen ny företeelse, först vid slutet av 1990-talet publicerades
de första lyckade försöken med metoden (Lanting & Brindley 1998, Lanting m.fl. 2001). Jag
(Hallgren) har i samarbete med Göran Possnert och Maud Söderman vid Ångströmlaboratoriet,
Uppsala Universitet, genomfört en serie om 30 14 C-dateringar av brända djur- och människoben
från tidigneolitiska kontexter i Mälardalen, med goda resultat (Hallgren manuskript). Brända ben är
utmärkta som material för 14 C-datering då de utgör ett primärt arkeologiskt källmaterial (till skillnad
från träkol), och dessutom har en låg egenålder (Lanting m.fl. 2001 s.250).
Två av benen från nötboskap från norra ytan på Trössla var tillräckligt stora (>1 gram) för
datering, dessa daterades till första delen av tidigneolitikum (figur 18). De två dateringarna är
inbördes signifikant oliktida, och representerar således sannolikt två olika kor med något olika
absolut ålder. Det ena benet (två fragment med passform) påträffades i fyllningen till anl. 3188 (ruta
1051), det andra i den intilliggande rutan 1054. Dateringarna placerar dem bland de äldsta daterade
kobenen i Skandinavien, se vidare Sammanfattande diskussion.
Från norra ytan daterades även två förkolnade hasselnötskal (varav ett var det omtalade
reservprovet). Hasselnötskal är lämpliga att datera då de inte har någon egenålder (Segerberg 1999
s.108). De aktuella hasselnötskalen påträffades i en ruta (1026) som var omrörd vid
grustäktsschaktningen, då de var de enda hasselnötskal som påträffades vid undersökningen valdes
de likväl ut till datering. 14 C-dateringen visade att de var av recent ursprung.
Från södra ytan daterades en organisk beläggning på insidan av en krukskärva från kärl 7 (jfr. figur
23). Organiska beläggningar av denna sort kallas ofta för ”matskorpor”, och det är troligt att det
rör sig om just en jäst eller bränd beläggning från tillagad föda (Segerberg 1999 s.108-109).
Matskorpor är lämpliga som dateringsmaterial då det man daterar har en direkt koppling till det
arkeologiska materialet (keramiken). Om innehållet i den organiska beläggningen har ett marint
ursprung kan den vara behäftad med en reservoareffekt, vilket ger en skenbart äldre datering av
matskorpan (Persson 1999, jfr. Lindqvist & Possnert 1997, Lanting & van der Plicht 1998).
Persson har föreslagit ett gränsvärde på -25‰ δ 13 C för att urskilja en marin påverkan i organiska
beläggningar på keramik (Persson 1999 s.35), matskorpan från Trössla har ett δ 13 C värde av
-25,9‰ vilket enligt Persson skulle indikera ett terrest ursprung.
- 22 -