2004:7 - SAU

Vad kan vi säga om spånets användning
Det har funnits en avsikt att bruka spånet, det är alldeles klart. Spontant känns omarbetningen till
något slags redskap oavslutad. Jämförelse kan göras med andra spån, tidigare analyserade för
funktionsbestämning. Dessa spån är funna i Mellansverige och kan på ett eller annat sätt sättas i
samband med båtyxkulturens begravningar. Alla dessa har använts till skärning av silikarika växter,
d.v.s. gräs eller vass. Bland gräsen räknas även de domesticerade som vete, eller korn.
Bruksskadorna på dessa ”gravspån” har tolkats som härstammande från skörd. Jämförelser med
användning av spån i områden från vilka jordbruket kom till Sverige och Europa visar på
systematiskt bruk av spån på detta sätt. Man kan säga att spånet har under jordbrukets införande
”återuppfunnits” för användning som skära och fått en utformning som motsvarade dess
betydelsefulla ställning i skördearbetet. Det finns också en grupp av sådana spån som inte har några
spår av användning. De hittas företrädesvis nära flintkällor d.v.s. i södra Sverige. Om de
förekommer i gravar så kan de vara flera stycken och i några fall är slagna från samma kärna. En
analys av spånet och följande observationer har gjorts. På några ytor längs med avspaltningssidans
vänstra egg finns spår av eroderat slitage. Dessa finns längs de eggpartier som retuscherats, även
där den eroderade glansen inte förkommer. Tvärs över dessa finns tydliga spår från slag av en
annan sten. De härstammar med största sannolikhet från hammarslag från retuscheringen. De
mikroretuscher som förekommer längs med eggen har skarpa, ej nernötta kanter och är fria från
nötningsspår inuti. De bryter av de äldre eroderade nötningen. De borde alltså ha tillkommit i sista
stadiet av spånets brukstid, alldeles innan deponeringen. Den eroderade nötningen går inte att
bestämma annat än till riktning, den verkar ha uppstått i en hyvlande/skrapande rörelse, både på
den högra eggen och på den distala avslagna änden av spånet.
Det finns två möjliga tolkningar utifrån det vi vet om spånet och det vi tror oss veta om
bruksregler under neolitisk tid i Sverige. Den ena är att spånet har kommit till Trössla som en
färdig produkt, som inte hunnit brukats innan den av en eller annan anledning deponerats. Den
andra tolkningen är mer spekulativ. Spånet kan ha varit del av en ”offernedläggelse” i eller utanför
en grav, där man, som det hände vid flintkällorna, lade ner ett nytt föremål som skulle användas
någon annan tid, någon annanstans. Eftersom jag inte undersökt tidigneolitiska spån från tydligt
daterade kontexter i Sydsverige, kan jag bara utgå från ett förslag ”rimligt” för mellanneolitisk
bondekultur. Det vore önskvärt att sätta spånet i ett större sammanhang för att verkligen kunna
vara säker på att en tolkning som ovan kan anses just rimlig.
Vad kan vi säga om spånets kultur eller tidstillhörighet?
Tillverkningsmetoden är neolitisk, flintan hämtad från Sydskandinavien. Spånet är tillverkat av
någon som hade god kännedom om metoden, tillgång till bra flinta i tillräckliga mängder och kunde
tänka sig att kassera eller gräva ner en ganska ovanlig och kanske dyrbar produkt. Det är inte den
bästa av alla spån som framställts från denna kärna, om man ser krustan som hinder att använda
eller njuta av skönheten (en modern uppfattning måhända). Det är i alla fall ingen dussinprodukt
från någon närbelägen boplats med tillverkning av vardagsredskap.
- 50 -