Andreas Bergh, docent i nationalekonomi, Ekonomih ögskolan vid ...

Även Finansinspektionen (2006) har uttryckt kritik på ungefär samma grund, och påpekat att när
missnöjda kunder inte kan ”rösta med fötterna” och flytta sitt sparande, försvagas den disciplinerande
verkan på bolagen som risken för missnöjda kunder innebär.
Begränsningar i flytträtten hindrar också konkurrens av den typ där företagen erbjuder kunder att
samla sin tjänstepension på ett ställe. Istället finns valcentraler såsom Fora och Collectum som på
olika sätt försöker uppmuntra spararna att göra aktiva val. Generellt sett rör det sig här om konkurrens
mellan enskilda utvalda alternativ, oftast upphandlade av valcentralen. Collectum upphandlar
exempelvis fem bolag som förvaltar i traditionell försäkring och fem bolag med fondförsäkring. Minst
50 procent av premien måste alltid placeras i en traditionell pensionsförsäkring.
Denna konstruktion innebär att konkurrerande företag har incitament att jobba mot valcentralerna och
deras upphandlingar, snarare än att fråga sig vad spararna själva behöver och önskar. Särskilt
gynnsamt är naturligtvis att vara det så kallade icke-valsalternativet, där sparandet hamnar om
spararen inte gör något aktivt val. Det är för övrigt svårt att utröna vilken målfunktion valcentralerna
har. Collectum meddelar på sin hemsida att de saknar vinstintresse och finansieras av en avgift på
sparpremien som arbetsgivaren betalar in. Fora ägs av Svenskt Näringsliv och LO och arbetar också
utan eget vinstintresse.
Bristen på vinstintresse kan naturligtvis vara en förklaring till att valcentralerna inte lyckats skapa brett
intresse för valet mellan olika förvaltare. I en välfungerande konkurrenssituation har istället varje
enskilt företag ett vinstintresse som driver dem att söka kunder och intressera dem för sina produkter
och erbjudanden.
När de danska forskarna Møller och Nielsen (2011) utvärderade de svenska tjänstepensionerna
konstaterade de att Sveriges system inte nödvändigtvis utmärker sig negativt i jämförelser med andra
länders, men icke desto mindre har flera problem och en rad aspekter som förtjänar att diskuteras.
Bland annat pekade de på följande (varav mycket redan diskuterats):
Konkurrensen är bristande.
Kännedomen om tjänstepensionerna är problematiskt låg.
Systemet dämpar snarare än främjar rörligheten på arbetsmarknaden.
Avgiften i många system är högre vid högre inkomster, vilket gör att summan av avgifter i
tjänstepension och allmän pension är högre ovanför 7,5 basbelopp.
Det är inkonsekvent att ett obligatorium som motiveras paternalistiskt eller
försäkringsteoretiskt likväl gör det möjligt för individen att ta ut pensionen under ett kort
tidsintervall (snarare än som livränta).
De olika systemen skiljer sig åt på en rad sätt som är svårmotiverade utifrån funktion och
ändamålsenlighet: Skillnader finns rörande vid vilken ålder inbetalningar påbörjas, hur stor del
av lönesumman som det betalas avgift för, om det finns ett högsta lönetak eller inte, om det
finns avkastningsgaranti, och i möjligheterna att flytta kapitalet.
På åtminstone de tre första punkterna ska sägas att utvecklingen går i rätt riktning. Kännedomen om
systemen och benägenheten att göra aktiva val ökar. Någon generell flytträtt finns dock inte, vilket gör
att den som bytt jobb några gånger mycket väl kan ha kapital av varierande storlek liggande kvar hos
22