Andreas Bergh, docent i nationalekonomi, Ekonomih ögskolan vid ...

Almenberg och Säve-Söderbergh (2011) som också konstaterar att den stora mängden finansiell
information i samband med införandet av den nya allmänna pensionen i Sverige tycks ha haft en
positiv effekt på människors benägenhet att fundera kring sitt pensionssparande. 23
6. Diskussion och avslutning
Alla samhällen har ett behov av att jämna ut konsumtionen över livet. Det kan ske inom familjen, på
marknaden eller med hjälp av välfärdsstaten. I praktiken väljer de flesta länder en kombination av
samtliga tre, även om tyngdpunkten varierar. Sverige har emellertid en tradition att överlåta en rad
beslut och funktioner på arbetsmarknadens parter. När Sveriges första arbetarförsäkring kom 1901
fanns representanter från arbetarna och från arbetsgivarna i arbetarförsäkringsrådets styrelse. Denna
modell där organisationer inkorporeras med statsapparaten kallas korporatism (eller korporativism),
och brukar framhållas som förklaringen till exempelvis att Sverige saknar lagstadgade minimilöner.
Det är inte svårt att hitta försvarare av dessa arrangemang, i synnerhet inte om vi går tillbaka i tiden.
Elvander (1972) menade exempelvis att korporatismen varit bra för Sverige då organisationernas
inflytande kommit av deras sakargument och ambitionen att se till folkets och allmänintressets bästa.
När korporatismen fungerar bra, länkas organisationernas egna intressen samman med samhällets
intressen. Det råder inte heller något tvivel om att det finns rationella aspekter av korporatismen, inte
minst under industrisamhället. Centrala förhandlingar kan vara ett mycket effektivt sätt för att enas och
minska konflikterna på arbetsmarknaden, och de framförhandlade tjänstepensionerna har utan tvekan
inneburit stor trygghet inte minst för industrisamhällets arbetare.
6.1 Problem idag och i framtiden
Man resa både principiella och praktiska invändningar mot den makt arbetsmarknadens parter har över
svenskars pensionssparande. Traditionellt sett har Sverige haft mycket hög facklig organisationsgrad,
och nästan alla på arbetsmarknaden har täckts av kollektivavtal. Men denna generalisering blir allt mer
felaktig. Den fackliga organisationsgraden har fallit från 85 procent 1993 till 71 procent 2010. I privat
sektor var siffran 65 procent 2010. Andelen löntagare som täcks av kollektivavtal är högre (100
procent i offentlig sektor och 87 procent i privat), men även den trenden är svagt fallande (90 procent i
privat sektor år 1995). 24 Det faktum att ungefär 20 procent av löntagarna inte är med i facket men ändå
har de fackligt förhandlade tjänstepensionerna är en intressant maktfråga som förtjänar att diskuteras.
Møller och Nielsen (2011) reser den principiellt intressanta frågan "Vem ska ha rätt att tvinga
människor att spara till ålderdomen, staten eller arbetsmarknadens parter?" och menar att det förvisso
finns goda skäl för ett sådant tvång, men att detta vanligen talar för en statlig lösning. Praktiskt sett är
det problematiskt att kännedomen om systemen är låg, och att systemen inte är tänkta att fungera i ett
läge när människor byter jobb ofta, även mellan olika kollektivavtal. Framför allt innebär rådande
regelverk att samhället går miste om de fördelar som fungerande konkurrens sannolikt skulle skapa.
En snarlik principfråga som bör ställas är vems kapital det är som förvaltas i tjänstepensionen. Tillhör
det spararna eller arbetsmarknadens parter? Mot bakgrund av att en majoritet lever i tron att spararna
23 Beroendevariabel i studien var andelen som instämde i påståendet Jag har försökt ta reda på hur
mycket jag behöver spara tills jag går i pension.
24 Källa: Medlingsinstitutets årsrapporter.
24