Andreas Bergh, docent i nationalekonomi, Ekonomih ögskolan vid ...

2.3 Den nya allmänna pensionen
I många avseenden är den nya allmänna pensionen faktiskt enklare än det gamla ATP-systemet. ATPsystemet
hade en 15/30 års regel enligt vilken full pensionsrätt krävde 30 års arbete samtidigt som den
faktiska pensionen baserades på de 15 bästa åren av de totalt 30 åren. 9 Förutom att 15/30-års regeln
som sådan kan uppfattas som krånglig kan såklart diskuteras varför systemet konstruerades för att
uppmuntra relativt korta karriärer med god löneutveckling de 15 sista åren – några uppenbara
samhällsekonomiska skäl fanns knappast. Trots att ATP ser ut att vara förutsägbart åtminstone för den
som sätter in sig i reglerna, anpassades pensionen alltså de facto ändå till ekonomiska omständigheter
genom politiska beslut.
Det nya pensionssystemet bygger på livsinkomsten, så tillvida att alla beskattningsbara inkomster
under 7,5 basbelopp är pensionsgrundande med 18,5 procent av bruttolönen. 16 procentenheter av
dessa ger inkomstpensionsrätt medan resterande 2,5 procentenheter avsätts till premiereserven, som är
ett individuellt fonderat pensionssparande. Flytträtten i premiepensionen är anmärkningsvärt stor: byte
av fonder är obegränsat, avgiftsfritt och kan ske enkelt via nätet eller via en fondbytesblankett.
Pensionstillfälle får fritt väljas från 61 års ålder, och pensionen beräknas på summan av inbetalda
avgifter och på den förräntade premiereserven. Pensionsutbetalningarna beräknas med hjälp av den
förväntade återstående livslängden för alla med samma födelseår, och blir således högre per månad för
den som väljer att senarelägga pensionstillfället.
Det nya och gamla systemet skiljer sig också åt rörande hur pensionen utvecklas efter att individen
gått i pension. ATP-systemet var prisindexerat och syftade därmed att garantera pensionärerna en viss
köpkraft. Det nya systemet är inkomstindexerat: Pensionären får högre pension om inkomsttillväxten
överstiger 1,6 procent och minskar om den understiger 1,6 procent.
I likhet med det gamla systemet finns ett golv i form av garantipensionen (motsvarigheten till
folkpension i ATP). Tanken är att den som inte tjänat tillräckligt under livet ändå garanteras en skälig
levnadsstandard som gammal. Garantipensionen kan dock inte tas ut före 65 års ålder.
2.3.1 Ersättningsgraden
Det finns många bud om vilken ersättningsgrad pensionerna i det nya systemet ger. Till viss del beror
detta på att ingen vet med säkerhet exakt hur stora utbetalningarna blir förrän vid det faktiska
pensionstillfället. Huvudskälet är att det inte är självklart vilken inkomst som pensionen ska jämföras
med för att beräkna en rättvisande ersättningsgrad.
I Pensionsmyndighetens årliga publikation Pensionssystemets årsredovisning, ges en informativ bild
av hur den allmänna pensionens ersättningsgrad spås bli för olika kohorter (födelseårsgrupper) – se
figur 3. Figuren visar prognosticerad pension som andel av genomsnittlig pensionsgrundande inkomst
för personer med sådan inkomst i åldrarna 16–64. Som synes sjunker den genomsnittliga
pensionsnivån vid 65­år från 66 procent för årskullen född 1946 till cirka 52 procent för årskullen född
1990. Merparten av minskningen beror dock på att den förväntade livslängden spås öka (detta
illustreras av den färglösa delen av staplarna i figuren). En del av minskningen beror dock på att det
gamla ATP-systemet var särskilt generöst mot personer som arbetat endast 30 år, medan det nya
systemet bygger på livsinkomsten.
9 ATP-pensionen beräknas med formeln ATP = 0,6 basbelopp * p*t/30, där p är det genomsnittliga antal
basbelopp individen tjänat de femton bästa åren minus ett. p kan som mest vara 6,5, och t (det antal år
som inkomsten överstigit ett basbelopp, och således är ATP-grundande) kan som mest vara 30.
9