Läs/ladda ner hela Sveriges Rikes lag år 1734 här. - Gamla Stan i ...

3. §. Masteträ må ingen hugga på Kronoägor, utan Konungens Befalningshafwandes lof. Giör
thet någor; betale thes wärde, och böte femtijo daler. Finnes masteträ på skattejord; thet må ej
huggas eller säljas, förr än thet Kronan hembudit är, wid samma bot.
4. §. Wil jordägare i by intaga något thet oskift är; säge tå alla byamän til. Wilja the ej stänga
och häfda med honom; söke tå Rätten om laga skifte, och niute hwar sin del i alt, som skiftas
kan. Hwar som annorlunda intager och nyttjar; hafwe förwärkadt sitt arbete och thet åhrets
gröda til the andra jordägare, och böte fem daler för thet han så intagit och häfdadt hafwer.
Samma lag ware, ther skog och mark ligger odeld flera byar emellan.
5. §. Tager någor torf, näfwer, löf, bast, eller hugger wed, gärdsel, stör, timmer, eller hwad
thet helst är, å then bys ägor, ther i han sielf ingen del hafwer, eller å annars afdelta och
enskilta skog i then by han del äger, betale wärdet för thet han tagit, och böte dubbelt emot
thet som i 1. §. sagdt är. [ 114 ]Hafwe ock Domaren macht, ther sådan åwärkan oftare sker,
utom thessa böter, wite förelägga. Giör någor sådan åwärkan i Konungens parkar och
diurgårdar; böte för hwart masteträ hundrade daler, för annat stort trä tijo daler, och betale
thesutan wärdet; och ware bot för thet andra, som här ofwan nämndt är, fyradubbel,
Konungens ensak.
6. §. Kärer någor til annan för intagor, eller annan åwärkan, ock then, som käres til, säger at
the ägor komma honom til; pröfwe Rätten först om käranden then skog och mark tå brukadt
och innehaft, och ther sådant liusliga finnes, lägge han, som åwärkan giorde, thet ut, som han
ingärdadt, och återställe hwad han tagit hafwer, böte ock som förr sagdt är. Finnes thet ej; tå
skal thet, som twistas om, i qwarstad sättas, och wid wite förbiudas. Sedan skilje Domaren
them emellan om äganderätten. Tappar han saken, som åwärkan giorde; böte för wåld, eller
åwärkan, alt som målet är til.
7. §. Landbo, eller then annars jord brukar, hafwe ej wåld at sälja timmer, wed, gärdsel eller
annat sådant af gårdens ägor, utan han hafwer ther jordägarens lof til. Giör han thet, eller
tillåter han annan thet giöra; böten både, som i 5. §. sagdt är.
8. §. Skattebonde må nyttja sin enskilta skog [ 115 ]til hustarf och salu; doch thet så sparsamt,
at skogen ej utödes, och hemmanet förderfwas. Ware ock skyldig, at först taga windfälle, torra
trän, qwistar och stubbar til wedbrand, innan friske trän ther til fällas. Finnes skattebonde sin
frihet missbruka; böte tijo daler. Then räntan af hemmanet äger, hafwe ther inseende å.
9. §. I the skogar, som til bergsbruk höra, må ingen til kohlning eller andra ämnen, fälla något
trä, som til storbygnad wid bergwärken nyttigt är, wid femtijo dalers bot för hwart trä.
10. §. Ej må ock inwånare i städerna, utan lof och minne, hugga på andras skogar, som ligga
ther omkring inom en och en half mihl, wid tijo dalers bot för hwart lass, och wärdet åter.