Läs/ladda ner hela Sveriges Rikes lag år 1734 här. - Gamla Stan i ...

[ 136 ]blef. Kan thet ätas; gälde fierdung, och thet döda tage han, som thet förr ägde. Nu warder
fä sargadt af fä; betale halfwa läkeslön och halfwa skadan. Är fä want at skada giöra, och wet
thet ägaren, eller är han ther om warnad; gälde dubbelt mer än sagdt är. Samma lag ware om
hund, som fä biter, eller sargar Giör hund skada tridie gången; betale thes ägare som sagdt är,
och döde hunden.
8. §. Hund, eller annat diur, som wildt warder, skal ägaren strax instänga, eller döda, tå han
thet weta får. Giör han thet ej; böte tijo daler. Sker skada; gälde ock then åter. Hissar man
hund å annars fä, ock får thet skada; gälde fullt åter, och böte fierdung af thes wärde. Får
hunden skada, ware thet ogildt. Hafwer man wilda diur, biörn, warg, lokatt, räf, eller annat
odiur, och ej hächtar eller stänger them så inne, at the annars fä ej kunna skada; böte tijo daler,
och skadan åter. Sker thet annan gång; böte dubbelt, och fylle skadan. Sargar eller dräper
okynnes fä, hund eller annat odiur, någon menniskia; therom skils i Missgiernings Balken.
[ 137 ]
XXIII. Cap.
Huru skadediur måge fällas, så ock skall och wargagårdar hållas böra.
1. §.
BJörn, warg, lo, räf, jerf, mård, utter, biur, sjähl, och andra skadediur, så ock örn, hök, uf,
glada, och flera rof foglar, må hwar man saklöst skiuta eller fånga, och them behålla.
2. §. Warganät skal hwart helt hemman hålla, fyra famnar långt, och fem alnar högt, och the
mindre så mycket, som theremot swarar: thet skal färdigt wara, tå skallbud kommer, och så
starckt, at thet ej brister, tå en man klifwer ther å up. Skallbud skola ock alle lyda, som kreatur
hafwa: ingen ware ther fri före, utan Prest å prestegård, ther å han sielf bor, så ock klockare å
klockare bol, och inhyses qwinna.
3. §. Nu warder thet til Häradsskall bodadt, tå bör en man ifrån hwart matlag, och af
sätesgårds torpare hwar annar komma, med bössa, jagtspiut, eller yxa, så tidigt, som han
kallad warder; men tå skall sker inom soknen, får ingen sig therifrån [ 138 ]undandraga, som
något boskaps kreatur hafwer. Hwilken sig ej i tid infinner, eller kommer utan dugligit nät och
jagttyg, eller blifwer ej stående ther han ställes, och giör hwad honom befalt blifwer, eller
wiser sig otidig, eller giör oliud, eller går ifrån skallet förr än manskapet är upropadt, och lof
gifwes; böte en daler. Blifwer han aldeles ute; böte twå daler, och annan gång dubbelt; utan
Domaren pröfwar, at han laga förfall haft. Förtiger then, som skallet förestår, någon, som
borto warit, eller sig förbrutit, som sagdt är, eller gifwer han, eller annar, någon lof, at blifwa
förfallelös ifrån skallet; böte twå daler.