Den okända hästen från Aten

2 9
sig mirakulöst från behandlingen och får leva några år till innan cancern
kommer tillbaka och tar hans liv. Vid det laget bloggar han flitigt och
tusentals läsare kan följa hans tankar ända in i döden. Roberts orädda
arbete med »Projekt Cancer« bidrar till den kanske viktigaste insikten
bakom demoex – ärlighet och öppenhet går utmärkt att förena. I bästa fall
leder det till ny kunskap. Även om innehållet påverkar oss starkt som i
Roberts fall så är det inte farligt för oss. Utan information lär vi oss
däremot ingenting.
Under pappaledigheten arbetar jag hårt på att få kontakt med min son
Victor, vilket inte är så lätt eftersom han både ser och hör dåligt. Som
grädde på moset är han rejält autistisk. Victor älskar att gunga, fram och
tillbaka, fram och tillbaka. Jag sitter i timmar framför hans röda gunga
och knuffar och ger fart. Mest för att roa mig själv hittar jag på en liten
lek. Först pekar jag honom på näsan. Sen tar jag Victors hand och sätter
den mot min egen näsa. »På näsan!« säger jag. Sen busar jag med honom,
killar honom i magen eller nacken och gör samtidigt en ljudeffekt. Så
turas vi om. Jag pekar honom på näsan igen och leken upprepas om och
om igen med varierande bus och ljudeffekter. »På näsan! Weeweewee -
waaaoouuw – bonk!« I början ser han mest förvånad ut, men efter några
dar börjar han skratta när själva buset kommer. Sen försöker han
fokusera på »knappen« som startar det roliga, min näsa som sitter mitt i
ansiktet. Jag försöker fånga hans blick. Efter några veckor av lek så
plötsligt en dag, när jag pekar Victor på näsan, lyfter han själv sin lilla
hand och söker ögonkontakt. Jag lutar mig framåt så att de små fingrarna
kan nudda min näsa. »Va?!! På näsan! Grrrrr svisvisvisch Baaao!« Skratt.
En gång till.
Den okända hästen från Aten