Nordic Outlook - Klas Eklund

Valutgången visade på ett betydande folkligt motstånd
mot reformer som kortsiktigt medför lägre
ersättningsnivåer och hårdare krav på arbetslösa och
bidragstagare. Förhandlingarna efter valet drev
socialdemokraterna vänsterut. För att bemöta den
vänsterflygel inom partiet som är motståndare till
regeringssamverkan – och reformer på arbetsmarknaden
– krävdes att starka företrädare för SPD helhjärtat
försvarade koalitionen.
Socialdemokraterna kommer att besätta viktiga
ministerposter i den nya regeringen. Därmed kan man
fortsätta att sätta sin prägel på arbetsmarknads-,
skatte- och utrikespolitiken. Samtidigt har CDU
skrotat flera av sina mer långtgående förslag, så som
förändringar i arbetsskyddet och i de regler som styr
de kollektiva löneförhandlingarna.
Enligt koalitionens program – som presenterades den
12 november – kommer reformpolitiken att kännetecknas
av långtgående kompromisser. Vår
bedömning är att den är urvattnad, såväl i förhållande
till vad som krävs som jämfört med de förhoppningar
som näringslivet tidigare knöt till ett förbättrat investeringsklimat.
Det investeringsuppsving som tidigare
föreföll sannolikt kommer nu att bli betydligt svagare.
Stabiliseringspolitiken blir åtstramande. Momsen
höjs med 3 procentenheter 2007, från dagens 16
procent till 19, vilket dämpar konsumtionen via högre
konsumentpriser. Därtill höjs skatten för höginkomsttagare.
Även om en del av statens extrainkomster ska
användas till att sänka arbetsgivaravgifterna är risken
Politiska kriser i Frankrike och Italien
Motståndet mot ekonomiska reformer är stort även i
Frankrike. Det har visat sig otaliga gånger de senaste
åren, inte minst i offentliganställdas fackliga motstånd
mot arbetsmarknadsreformer. När premiärminister
de Villepin i somras lade fram förslag om att
försvaga arbetsskyddet väckte det stark irritation.
President Chirac har för att blidka opinionen personligen
utlovat fortsatt omfattande jordbrukssubventioner
samt skydd mot utländska uppköp av franska företag.
Den senaste tidens kravaller i invandrartäta områden
visar dock på en djup förtroendekris i det franska
samhället. Kravallerna kommer att ytterligare minska
politikernas beredvillighet att försöka sig på ekonomiska
moderniseringsåtgärder på arbetsmarknaden
under det dryga år som återstår innan presidentvalet.
Möjligen slår den ökade politiska oron också mot
konsumenternas framtidstro.
Även i Italien blir det politiska klimatet allt stökigare.
Finansminister Siniscalco har avgått i protest mot
den egna regeringens politik. Premiärminister
Berlusconi uttalar sig i dunkla ordalag om att Italien
borde lämna euro-samarbetet. Regeringskoalitionen
17
Euro-zonen
Nordic Outlook - November 2005
stor att den redan svaga inhemska efterfrågan försvagas
ytterligare.
Bakslag i EU:s reformsträvanden
Med de tre största euro-länderna i varierande inrikespolitiska
kriser är det uppenbart att det inte blir
mycket reformpolitik att tala om på det nationella
planet.
Men även på EU-nivån har politiken gått i stå.
Lissabonprocessen har misslyckats och den omtalade
”nystarten” är på väg att tvärbromsa redan i inledningen.
Tjänstedirektivet har fastnat, och nästa långtidsbudget
(för 2007-13) tycks inte kunna bli någon dyrk
för att t ex bryta upp den kostsamma jordbrukspolitiken.
Tvärtom finns en stor risk att budgeten ytterligare
fördröjs och att den – när den väl förhandlats fram
– blir svag och splittrad. Stabilitetspakten är försvagad
efter Rådets obstruktionspolitik de senaste åren.
Urholkningen av statsfinanserna i vissa problemländer
har nu gått så långt att ECB överväger att inte längre
acceptera statspapper från Italien, Grekland och
Portugal som säkerhet. Den nya konstitutionen ligger
också på is efter folkomröstningarna i Frankrike och
Nederländerna. Eftersom det rådande Nicefördraget är
otympligt med så många medlemmar försvåras
rationellt beslutsfattande inom unionen.
Det är uppenbart att den europeiska kommissionen
tappat initiativet i den ekonomiska politiken. Man
saknar med nuvarande fördrag också praktiska
möjligheter att driva en effektiv ekonomisk reformpo-
håller på att falla sönder, och Banca d’Italias chef
Antonio Fazio riskerar åtal för ämbetsmissbruk.
De politiska problemen går hand i hand med en allt
svagare ekonomi. Den italienska industrin har svårt
att hävda sig på världsmarknaden. Orsaken är dels
att produktmixen i exporten är ogynnsam (den
italienska bil- och klädexporten möter allt hårdare
konkurrens från Japan och Kina), dels att kostnadsläget
har stigit successivt (låg produktivitetstillväxt och
stora löneökningar). Osäkerheten gör det italienska
investeringsklimatet direkt dåligt, vilket återspeglas i
svaga investeringar såväl i år som av allt att döma de
kommande åren.
Eftersom Italien inte kan devalvera sin valuta och
perioden med draghjälp från fallande räntor nu är
över, återstår inget annat än många års hårda
åtgärder för att banta statsbudgeten och sänka
företagens kostnader. Men av det ovan sagda framgår
att den politiska beredskapen för detta är dålig.
Valet i april lär inte lösa några grundläggande
problem. Italien går således många besvärliga år till
mötes.