Ett europeiskt socialt medborgarskap? - Ekonomisk-historiska ...

nå långsiktig hållbarhet. I vilken utsträckning en effektiv sådan social modell kan åstadkommas
genom den öppna samordningsmetoden är verkligen en öppen fråga, särskilt
som vi har en motsättning mellan olika nationella intressen kring sådana saker som att
använda låga sociala förmåner, låga företagsskatter osv för att öka konkurrenskraften.
Några av de nya medlemsländerna kommer med stor sannolikhet – och viss rätt – att
hävda att denna möjlighet bara är rättvis eftersom deras inkomstnivåer är mycket låga
och de har mycket att ta igen.
Det skulle kräva extraordinära nivåer av solidaritet och ”commitment” mot en
gemensam europeisk framtid att nå enighet om dessa ting.
Kamp om makt och värderingar?
I ett kort eller medellångt perspektiv är kanske ett tredje scenario mer sannolikt. I viss
utsträckning har vi redan sett det – en maktblockspolitik där länder går samman för att
hålla en stark och innovativ kommission med det europeiska medborgarskapet på
dagordningen stången. Tidigare var triangeln Tyskland-Frankrike-Kommissionen den
drivande kraften bakom ökad integration. Dessa fransk-tyska band gav kommissionen en
stark roll.
Från mitten av 1990-talet har denna krafttriangel eroderat och nya konstellationer
växt fram. Den kombinerade effekten av Maastricht- och Amsterdam-fördragen, som
gav EU en mycket bredare uppsättning mål än bara marknadsintegration, har tillsammans
med utvidgningen banat väg för nya konstellationer.
Idag ser vi ett Europa med två eller tre nivåer med olika dagordningar och kanske
också olika integrationsmodeller. Kärnan formas av Frankrike, Storbritannien och
Tyskland (en gång Europas stormakter, med klara spänningar mellan sig – särskilt mellan
Storbritannien och de två andra), och de övriga medlemsstaterna är förbundna med dessa
i ett komplicerat nät av relationer. Frankrike och Tyskland är idag inte alls samma tydliga
supportrar för överstatlighet och en stark kommission som tidigare, utan har gradvis sällat
sig till det mellanstatliga lägret – där de tillsammans med britterna slår vakt om de europeiska
stormakternas roll. En strategi för denna grupp kan vara att utveckla en konstitutionell
ordning i Europa som passar deras förhandlade gemensamma intressen, inklusive
garantier mot att kunna köras över av småstaterna eller dem som inte accepterar den
rådande maktbalansen.
I sämsta fall skulle en sådan ordning kunna utveckla en framgångsrik marknadsintegration
och en gemensam valuta, men kombinerad med sönderfallande nationella välfärdssystem
– och därmed överge varje reellt innehåll i begrepp som ”ett socialt Europa”
eller ”ett socialt europeiskt medborgarskap”.
Det juridiska och politiska ramverket för detta framväxande Europa kan inte enkelt
beskrivas som ”federalism”, utan snarare med referens till Joe Weiler’s begrepp ”ny konstitutionalism”,
en trevande blandning av legala instrument som gradvis förändrar systemet.
Man kan hävda att individerna har fått mer makt genom europeisk lagstiftning,
eftersom de erkänns som rättssubjekt (nästan medborgare) direkt i EU, inte bara via
nationell lag. Men man kan också hävda att de har förlorat makt som politiska medborgare
under ett mer avlägset Bryssel, utan samma direkta politiska inflytande för medborgarna
som i nationalstaten – utan vald regering, utan europeiska partier, utan mycket till
europeisk debatt i ett gemensamt offentligt rum.
HÅLLBARA ARBETSPLATSER 9