Ett europeiskt socialt medborgarskap? - Ekonomisk-historiska ...

heter än på att kontrollera genomförandet av l’acquis communautaire. Men en sådan
modell kräver också en demokratisering och decentralisering av de nya medlemsländerna,
som ger större utrymme för lokal makt på den centralas bekostnad, inte minst för
arbetsmarknadsparterna.
Den ekonomiska utvecklingen måste komma vidare och ge utbyte åt bredare lager i
de nya medlemsstaterna innan vi kan börja resonera om en europeisk social modell,
menar Salais.
Mara Kolesas manar oss att inte separera ut de ex-kommunistiska EU-länderna och
placera dem i en särskild grupp. Deras historiska erfarenheter av brist på demokratiska
rättigheter är inte unik för de postkommunistiska staterna i 1900-talets Europa, de delas
med befolkningarna i Tyskland, Österrike, Italien, Spanien, Portugal och Grekland. De
exempel som dessa västerländska demokratier förser oss med visar att det går att övervinna
totalitära och auktoritära erfarenheter och arv. Historiska erfarenheter kan inte
göras till naturgivna väsensskillnader. Tvärtom – de som har erfarenhet av diktaturen,
fascistisk eller kommunistisk, kanske skulle kunna finna varandra genom ett utbyte av
erfarenheter av att utveckla övergången från diktatur till demokrati, och från föråldrad
ekonomi till modern.
En sammanfattande slutsats verkar vara att få tror att det är möjligt att snabbt forma
en social europeisk modell eller ett socialt medborgarskap, särskilt inte efter utvidgningen.
Detta beror också på medlemsstaternas motstånd mot överstatlighet och vaktslående
om mellanstatlighet och vetorätt, särskilt på det sociala och skatteområdet. Lika få ser å
andra sidan räddningen för välfärdsstaten som ett enbart nationellt uppdrag, EU har en
viktig roll att spela.
HÅLLBARA ARBETSPLATSER 23