Ett europeiskt socialt medborgarskap? - Ekonomisk-historiska ...

EU:s konstitutionella modell karakteriseras av samspel mellan värderingar och värdesystem,
konstitutioner och institutioner, principer och praktik. Ett av problemen är att
finna balansen mellan EU:s beslutsmakt och det politiska ansvar, som huvudsakligen ligger
kvar på nationell nivå. EU:s hittillsvarande utveckling visar därmed svårigheten med
att överföra makt till den europeiska nivån.
Ju ”hårdare” och mer bindande lagstiftning det handlar om, desto mindre villiga är
medlemsstaterna att ge upp sina maktbefogenheter. Ända sedan vetorätten introducerades
1966 som svar på den kris som framkallades av De Gaulle (”den tomma stolens politik”,
där Frankrike genom att utebli från viktiga möten blockerade EUs utveckling) har
lösningen blivit att försöka nå balans genom ”soft law” – rekommendationer, program,
ramar. Å ena sidan har vi alltså haft en starkt integrerande konstitutionell process som i
fördragen har länkat EU:s legala modell med medlemsstaternas i ett federationsliknande
förhållande. Men detta har å andra sidan hela tiden balanserats av en lika kraftfull process,
som avviker radikalt från fördragen, och som har överfört politisk makt till en mellanstatlig
procedur som gemensamt kontrolleras av medlemsstaterna, särskilt tydligt på de rättsliga
och utrikespolitiska områdena. Ibland formas EU av politik, ibland av juridik, i en
svåröverskådlig dynamisk process.
Ett annat kännemärke för EU har varit avsaknaden av ett tydligt ideologiskt högervänsterspektrum.
Partierna i Europaparlamentet reflekterar förvisso ett sådant spektrum,
men i de flesta debatter är perspektiven inte särskilt tydliga. Själva integrationsaspekten,
och särskilt parlamentets makt i förhållande till kommissionen och rådet, har varit viktigare
än skillnaderna mellan höger och vänster. Även kommissionens roll bekräftar detta.
Det är en av de europeiska trosartiklarna att kommissionen inte bara ska vara ett sekretariat,
utan en självständig politisk kraft som formar agendan och driver på beslutsfattandet
i EU. Och ändå, som pådrivare, måste den försöka vara ideologiskt neutral. Någon politiskt
sammanhållen regering, som kan regera mot en ideologisk opposition, är den inte.
Strävan efter konsensus utövar en mäktig kraft när det gäller att forma EU:s politiska
kultur, medan nationalstatsbyggandet inträffade under mycket mer av höger-vänsterstridigheter.
Debatten är öppnad och frågan långt ifrån avgjord. Men det handlar nu mindre om
den gamla institutionella frågan om federalism eller inte, där ”federalism” står för något
slags centralistisk europeisk superstat. Debatten har rört sig från det institutionella till det
normativa, värderingarna, och det politiska. Vill vi ha ett socialt Europa, eller ett Europa
som bara är fri marknad och ”race to the bottom”?
Men förvisso har svaret på dessa frågor även institutionella och konstitutionella följder
i form av ”mer eller mindre” Europa?
HÅLLBARA ARBETSPLATSER 11