Ett europeiskt socialt medborgarskap? - Ekonomisk-historiska ...

lemmar och för idén om kollektiv självreglering av de anställda, utan snarare till en ny
politisk mekanism av social reglering utan genuina relationer mellan representanterna
och de representerade.
Mückenberger ser ändå en väg framåt i facket och det civila samhället. Istället för att
lagstifta bör vi utveckla ett frivilligt arbete i riktning mot ett verkligt europeiskt förhandlande
om substans, inklusive jämställdhetsfrågan. Fackföreningsrörelsen och arbetsgivarnas
organisationer måste helt enkelt lyfta in de europeiska perspektiven mycket starkare i
sitt vardagliga arbete. Detta är inte främst en legal fråga utan en fråga om makt, vilja och
kulturella traditioner. Inte minst måste motståndet från de europeiska arbetsgivarna övervinnas.
Denna slutsats av Mückenberger har klara länkar till Feriel Kandil’s förespråkande av
ett aktivt socialt medborgarskap baserat på ett europeiskt medvetande, till Wagner’s och
Zimmermann’s tonvikt vid en europeisk solidarisk dimension, och till Salais’s fokus på
social aktion och sociala rörelser.
Trots en snabb och bred tillväxt av den sociala dimensionen i de europeiska fördragen
och lagstiftningen sedan 1957, är risken uppenbar att varken medlemsstaterna eller
EU är kapabla att hantera de påträngande sociala problemen på ett kompetent och effektivt
sätt. Social dialog måste få kraft av ett socialt tryck. Social dialog kan förvisso utvecklas
till ett viktigt instrument i den europeiska lagstiftningen, men har hittills mest spelat
rollen av en mer lösligt normgivande mekanism. Istället borde dialogen mer få karaktär
av autonom social aktion för att överbrygga klyftan mellan det politiska och det sociala, i
linje med hur Marshall såg på idén om ett ”industriellt” arbetslivsbaserat medborgarskap.
Hindren för ett mer omfattande och bindande europeiskt avtalsförhandlande är inte
formella. De har sina rötter hos arbetsmarknadsparterna själva, som inte utvecklar någon
verkligt gränsöverskridande förhandlingsordning eller demokratisk organisation. Framför
allt saknar de könsperspektiv och intresse för att agera på det området. Kvinnor är ofta
inte intresserade av att ge makt till den övernationella nivån, för de tror inte på EU och
ser inte att det skulle tillföra makt för deras räkning. Fast många av forskarna menar att
det är just dit – till det övernationella - som nyckelnivån för ett europeiskt socialt medborgarskap
måste läggas.
I bokens avslutande avsnitt fortsätter Thomas Fetzer denna diskussion. Han distanserar
sig från idén om ett europeiskt socialt nedifrån-och-upp-agerande. Det går inte att
översätta historiska nationella erfarenheter av social protest och facklig aktion till den
europeiska nivån, enligt Fetzer. Han hänvisar till en undersökning av DGB (tyska LO),
som under den europeiska integrationens tidiga årtionden betonade gränsöverskridande
ekonomisk marknadstillväxt som ett sätt att förbättra de nationella arbetsvillkoren och
inkomsterna. Marknadsintegrationen var bra, men DGB var inte särskilt intresserat av
fackligt agerande eller europeiska regler för förhandlingar på dessa områden. Man resonerade
om arbetsmarknadsvillkoren ungefär som med välfärdspolitiken – den borde i
huvudsak hållas nationell.
Denna attityd verkar dock ha förändrats sedan 1990-talet, under intryck av de europeiska
ekonomiernas problem. Den europeiska sociala modellen, vad det nu betyder,
prisas numera genomgående av tyska fackliga ledare. Det betyder inte att man i och för
sig nedvärderar den europeiska ekonomiska integrationen, men man lägger ökad tonvikt
vid de negativa effekterna av den inre marknaden, särskilt med hänvisning till EMU och
HÅLLBARA ARBETSPLATSER 39