Ett europeiskt socialt medborgarskap? - Ekonomisk-historiska ...

legitimitet. Men sättet det gick till på bidrog knappast till att minska missnöjet.
Magnusson och Stråth menar att hanteringen av idén om ett europeiskt medborgarskap
både i fördraget och av institutionerna och medlemsstaterna är pinsam. Allvaret i
medborgarskapsbegreppet, hörnstenen i demokratiska statsbildningar, blir alltför ofta i
EU-sammanhang en trivialitet. Ett seriöst medborgarskap måste medföra påtagliga effekter
och stärka individens känsla av att tillhöra unionen, av att dela en europeisk sammanhållning.
Kärnan i ett medborgarskapsbegrepp är individuella och politiska rättigheter.
Om de kunde utvecklas skulle de möjligen kunna knyta medborgaren närmare unionen,
inte annars. Ett medborgarskap utan fullödiga sådana rättigheter riskerar att urholka medborgarskapsbegreppet
och göra det till en etikett utan innehåll.
Wagner & Zimmermann talar därför inte bara om medborgarskap, utan också om
medlemskap, för att betona den aktiva delen i välfärden. Det finns en särskild kraft i
välfärdssystem som bygger på att medlemmarna, t ex i en a-kassa, själva organiserar solidariteten
på ett politiskt medvetet sätt – mer aktiv kraft än om medborgaren främst är
”konsument” eller klient hos välfärdsstaten. Å andra sidan riskerar förstås medlemskapet
att lämna några utanför, medan välfärdsstaten kan göras generell.
Historiskt kan man se att medborgarskapsbegreppet har utvecklats från ett mer civilt,
som handlade om allmän tillhörighet i samhället, till ett demokratiskt med tydliga politiska
rättigheter till ett socialt, där medborgarskapet har stark koppling också till sociala
förmåner – något som dock icke gäller, mer än i vissa avgränsade sammanhang, det
omdiskuterade europeiska ”medborgarskapsbegreppet” i EU-fördraget. Fast inte ens i de
nordiska, generella systemen gäller ju generaliteten rakt över: Här finns inslag av både
behovsprövade, inkomstprövade, medlemskapsbaserade och intjänandeberoende system.
Om ett gediget europeiskt medborgarskap är möjligt, och önskvärt – och hur relationen
i så fall skulle se ut mellan det europeiska och de nationella medborgarskapen,
mellan en europeisk konstitution och nationella grundlagar, och huruvida ”solidaritetsbasen”
borde vara unionen eller nationen har diskuterats livligt i den akademiska debatten.
Jürgen Habermas menar att välfärdsstaten idag och i framtiden bara kan försvaras på
europanivån. En europeisk solidaritet och en anda av europeisk ”republikanism” skulle
vara nycklar till framgång.
Även i den danska debatten om framtiden för välfärdsstaten har lösningar i enlighet
med Habermas idéer föreslagits som det enda långsiktigt hållbara svaret på välfärdsstatens
kris. Tecken på politisk legitimitetskris och minskande social sammanhållning är rikligt
förekommande, och social solidaritet och politisk legitimitet kan bara etableras på europeisk
nivå. Men det finns också prominenta opponenter mot Habermas optimistiska
scenario.
Robert Salais granskar t ex kritiskt de etablerade nationella modellerna för välfärdsproduktion
och menar att varje försök att i förhand etablera en specifik normativ modell
för Europa är dömt att misslyckas. En annan prominent opponent mot Habermas optimistiska
scenario är Claus Offe.
Politiska och nationella motsättningar kring en europeisk social modell
Anton Hemerijck prövar livskraften i idén om en europeisk social modell i det historiska
perspektivet av ett halvt sekel av europeisk integration. Den ursprungliga tron hos de sex
grundarländernas representanter på en gradvis konvergens av de sociala standarderna för-
18
HÅLLBARA ARBETSPLATSER