Ett europeiskt socialt medborgarskap? - Ekonomisk-historiska ...

tion, import eller jobbflytt. Östländerna hålls också kvar i fattigdom av att väst exporterar
utvecklade produkter och importerar enkla (även om de slår ut en del kvardröjande enklare
industrijobb i väst osv). Det bästa sättet, menar Salais, är att satsa på att utveckla de
östeuropeiska staternas ekonomier, satsa på utbildning, ökad kvalitet, innovationer osv –
så att vi får mer konkurrens på lika villkor, mer utbyte av varandra och mer social
utveckling i öst.
Hittills har riskerna ändå varit mindre än befarat. I början var omställningarna i öst
extremt tunga, många företag lades ner, stora skaror blev arbetslösa. De sociala utgifterna
fick användas till att hindra social katastrof. Framöver måste detta vändas i något mera
offensivt, satsningar på utbildning, forskning osv så att de sociala utgifterna liksom i väst
kan börja ses som en produktiv investering.
Nu börjar vi se att de nya medlemsstaterna utvecklas snabbt ekonomiskt, och får stora
EU-stöd för att hantera omställningsproblemen. Skillnaderna i välfärdssystem är mindre
än man kunde vänta, i och med att de gamla kommunistiska systemen delvis har överlevt
och medfört en tradition av stort statligt ansvarstagande på det sociala området. De 10
nya medlemsstaterna använder en lika stor del av sin BNP för sociala ändamål som de
gamla. EU:s sociala ”acquis” har därför kunnat implementeras snabbare än väntat – även
om givetvis mycket återstår.
De nya medlemsländerna kämpar trots den snabba tillväxten med en rad stora problem,
t ex hög arbetslöshet till följd av de väldiga omställningarna, stora sociala och regionala
klyftor samt överlastade pensionssystem (som nu ofta reformeras med Sverige som
förebild). På arbetsmarknaden lider man av frånvaron av starka arbetsmarknadsorganisationer.
Och frånvaron av inhemskt kapital är ett väldigt hinder för utveckling. Trots den
HÅLLBARA ARBETSPLATSER 21