Ett europeiskt socialt medborgarskap? - Ekonomisk-historiska ...

tet. Inte på länge än.” Men hon vill vända på problemet. Europas folk, säger hon, är
dömda att bestämma alltmer gemensamt. Om dessa beslut ska accepteras måste gemenskapen
upplevas som verklig. Alltså måste man snickra på denna identitet, säger Hübner.
Forskaren Claus Offe har konstaterat att den största enhet som någonsin har lyckats få
sina medborgare att göra ekonomiska uppoffringar för andra är nationalstaten. Någon
lyckad övernationell beskattningsrätt eller aktiv omfördelningspolitik mellan individer i
demokratiska former har vi hittills aldrig sett.
En fråga som Kandils angreppssätt väcker är fundamental: Om vi gradvis ger EU ökade
befogenheter, byggda på ”europeiska” värden och en alltmer gemensam identitet -
hur kan vi ändå bevara en mångfald vad gäller värderingar och undvika en ”essentialisation”
av Europa?
Begreppet essentialisation, på svenska närmast ”essentialisering”, något som har en
essens, en fysisk existens, har blivit en modeterm inom samhällsvetenskaperna. Under de
blodiga identitetskrigen på Balkan varnade många för att se etnicitet, ras osv som i rent
fysisk mening existerande. Tidigare hade man sett på identitetsbegreppet ganska oreflekterat
som något som uttryckte djupa historiska rötter, som en egenskap ett folk eller en
grupp ägde, som kanske rent av var given av naturen, något konkret och fast, rotat i en
särskild historia. Men inför identitetspolitikens överdrifter på Balkan började alltfler
betona det farliga i att se etnicitet och andra identiteter som naturgivna och historiskt
nödvändiga med närmast fysiskt existerande rötter i det förlutna. Man började alltmer
betona hur identitet skapades politiskt. Därmed blev identitetsbegreppet mer flyktigt och
mångtydigt. Det började ses som en föränderlig social konstruktion, som en del av en
tolkning som ständigt ändras genom akademisk och politisk debatt.
Det är knappast möjligt att försöka ge Europa en naturlig form och ett innersta väsen.
Identitetspolitik är ingen lösning, menar Kandil. Europeiska värden måste ses som pluralistiska
och omtvistade, ibland oförenliga. Istället för en enda värdegrund, som driver på
handlandet i en specifik riktning borde vi tänka tvärtom, i termer av att det är handlingar
och politik som formar värderingar. Motsättningen mellan olika politiska projekt, liksom
strävan från olika krafter att nå folkligt stöd i val, och inte minst den gemensamma kompromissen,
lösningen, producerar gradvis känslor av tillhörighet och en pluralistisk sammanhållning.
I den meningen kan den öppna samordningsmetoden med dess förhandlingskultur
och sökande efter kompromisser kanske i ett optimistiskt scenario, bli ett
embryo till en europeisk identitet, och en ”statsbildning” fast under permanent utveckling,
utan slutligt mål.
”Nationen” och ”folket” har historiskt tjänat som beteckningar för solidaritet och
ansvarstagande. Frågan idag handlar om hur man bevarar ett sådant ansvar bortom medlemsstaternas,
nationalstatens, institutionella struktur. Den fråga som står på spel för framtiden
handlar om hur vi tar kollektivt ansvar, hur vi utvecklar gemensamma värderingar
och gemensam solidaritet i ett alltmer internationaliserat samhälle, och ett alltmer diversifierat
Europa.
Enandet av de europeiska medborgarna förutsätter inte nödvändigtvis ett europeiskt folk,
”demos”, i bemärkelsen en etniskt homogen ursprungsbefolkning, menar Jürgen
Habermas. Idag avskärs solidariteten mellan medborgarna gradvis alltmer från specifika
band som religion, språk och etnicitet. Detta gäller redan i viss grad i medlemsstaterna
och skulle bli ännu mera sant i en europeisk federation. Grunden för solidaritet måste
HÅLLBARA ARBETSPLATSER 25