Ett europeiskt socialt medborgarskap? - Ekonomisk-historiska ...

frågor demokratin ska påverka i allt större utsträckning blir gränsöverskridande?
Vad blir det av välfärdsstaten i denna spänning? Kan den bevaras inom nationalstatens
gränser? Kan den förenas med en gemensam marknad med allt färre gränshinder och
snabbt ökande rörlighet för kapital, arbetskraft, varor och tjänster? Kräver den att denna
ekonomiska integration avbryts eller bromsas upp? Fordrar den att EUs makt ökar för att
som svar på utmaningarna kunna bygga upp en europeisk välfärdsstat och ett gemensamt
europeiskt socialt medborgarskap? Eller innebär globaliseringen och den europeiska
marknadsintegrationen sist och slutligen att välfärdssamhället får stryka på foten? Svaret
på dessa frågor blir avgörande både för medborgarnas välfärd, för demokratin och för
EU:s legitimitet.
Flera av forskarna menar att frågan är oerhört angelägen mot bakgrund av denna
”dubbla kris”. Vi har en kris för nationalstaten, i och med att den nationella demokratin
har allt svårare att rå på viktiga samhällsfenomen som i snabb takt utvecklas till att bli
gränsöverskridande, och vi har en kris för välfärdsstaten som kämpar med finansieringsproblem,
väldiga demografiska utmaningar osv. Då blir frågan: Är Europa främst en del
av problemet, eller också en del av lösningen?
Magnusson och Stråth hänvisar till forskaren Fritz Scharpf, som menar att EU:s
legitimitet riskerar att allvarligt äventyras av detta dilemma. Varje ytterligare steg mot
fördjupad integration riskerar att öka trycket på den nationella välfärdsstaten, som har
starkt folkligt stöd och då ökar misstron mot EU. Problemet är att EU själv inte har
lyckats etablera något tydligt alternativ. Idén om en europeisk välfärdsstat har bara gjort
sporadiska framsteg. Och vi upplever ett allt starkare tryck för en annan väg istället för en
europeisk socialpolitik från politiker på högerkanten.
Alternativet till dagens europeiska integrationsprojekt skulle vara s k negativ integration,
t ex genom att nationalstaterna själva tar bort hinder för rörligheten, inte via
gemensamma EU-beslut. Det skulle minska problemet för demokratin. Problemet är
bara att detta i praktiken innebär ett slags marknadens överhöghet över politiken och
välfärden, och att vi får en s k ”race to the bottom”-problematik: När några länder
avreglerar, förändrar förmåner och sänker skatter tvingas andra följa efter i en nedåtgående
spiral för att inte förlora investeringar och jobb.
Andra exempel på aktuella svårigheter att hantera välfärdsstatens utmaningar i spänningsfältet
mellan det nationella och det europeiska som Magnusson och Stråth lyfter fram är:
• EMU-projektet har tvingat fram budgetnedskärningar som kan vara eller bli ett hot
mot välfärdsstaten. Konvergenskravens och stabilitetspaktens europeiska regler om låg
inflation och god balans i statsfinanserna är bindande, men matchas inte av någon
europeisk finanspolitik (skatter och offentliga utgifter). Nationellt kan ju en stram
penningpolitik för att hålla nere inflation och räntor balanseras av en mer expansiv
skatte- och utgiftspolitik för att skapa tillväxt och sysselsättning. Någon motsvarande
balans finns inte på europeisk nivå. De åtminstone formellt sett absoluta stabilitetskraven
kan tvinga fram nedskärningar, som måste hanteras nationellt. Samtidigt sätter
samma EMU-krav upp gränser som försvårar möjligheten att nationellt möta t ex
arbetslöshet med en expansiv politik. Följden blir att EMU ställer krav som försvårar
för nationalstaterna att hantera välfärdens utmaningar.
• Det finns i många västeuropeiska länder en oro för att utvidgningen ska leda till avregleringar
på arbetsmarknaden genom det ökade tryck som skapas vid rörlighet över
HÅLLBARA ARBETSPLATSER 5