Ett europeiskt socialt medborgarskap? - Ekonomisk-historiska ...

svann på 1970-talet under trycket av den ekonomiska krisen och beroende på den starka
önskan hos de nya medlemsstaterna Storbritannien, Danmark och Irland att bevara sin
nationella välfärdspolitik. Den trenden – nationellt ansvar för den sociala dimensionen –
blev dock snart mer komplex. Gradvis återuppstod en europeisk dimension av sociala
beslut och standardgarantier på 1990-talet, främst genom ”soft law”, öppen samordningsmetod
och benchmarking. Idag har vi en socialpolitik på flera nivåer – lokal, nationell
och europeisk.
Ett problem är då att Europas medborgare i så hög grad har kommit att knyta sina
livsprojekt till de förutsättningar som ges av den nationella välfärdsstaten. I vissa länder är
man van att själv spara till en stor del av sin pension, i andra inte alls. I vissa betalar man
avgifter för sina barns utbildning, i andra inte. Att då enas om en europeisk modell kommer
alltid att innebära väldiga svårigheter.
Nyckelfrågan för framtiden är i vilken utsträckning dagens blandning av ”hård”
gemenskapslagstiftning, social dialog, och öppen samordning av soft law-typ har förmågan
att hantera dessa nya sociala policyutmaningar för ett EU med 25 medlemsstater.
Hemerijck ser risker för en framväxande europeisk situation med intern social dumping
mellan de gamla högkostnadsländerna och de nya medlemsstaterna. Han jämför dessa
risker med de möjligheter som ändå har utvecklats i den kompromissorienterade politiska
kultur som EU är respektive den tradition av garantier för en viss social standard
som finns i de f d kommuniststaterna. I stort innebär det när Hemerijck väger risker mot
möjligheter för ett europeiskt medborgarskap att han ändå landar på den positiva sidan.
Men en framgångsrik social modell handlar förstås inte bara om socialpolitik i snäv
mening, utan i hög grad också om ekonomisk tillväxt, sysselsättning och villkoren på
arbetsmarknaden. Social politik och ekonomisk utveckling har historiskt ofta varit två
olika saker i samhället och politiken, även om de har fungerat mer eller mindre sammanflätade.
Jenny Andersson visar att nationellt, inte minst i Skandinavien, har vi utvecklat
en syn på välfärdsstaten som inte bara social och solidarisk, utan också ekonomiskt produktiv.
Genom tryggheten har det varit lättare att få anställda att acceptera snabb strukturomvandling,
det har varit lättare att få acceptans för geografisk rörlighet osv. Den
Rehn-Meidnerska modellen för solidarisk lönepolitik som en metod att driva på en
snabb strukturomvandling och som fungerar förutsatt att det också finns ett starkt socialt
och arbetsmarknadspolitiskt skydd för individerna är ett viktigt argument för välfärdssamhället.
Idag talar man allt oftare om svensk och dansk ”flexicurity” som en modell för
Europa.
Men frågan är – går dessa erfarenheter att överföra till en gränsöverskridande nivå?
Kan vi på EU-nivå anamma detta samband mellan ekonomisk tillväxt och sociala utgifter
som inte ses som en kostnad, utan som en investering i ekonomisk förmåga? Hur kan vi
på EU-nivå utveckla detta hållbara och positiva ömsesidigt förstärkande samband mellan
ekonomisk effektivitet och social solidaritet?
Här finns allt tydligare politiska motsättningar. Många vill gå en annan väg, en mer
anglosaxisk, tunna ut samhällets ansvar för välfärden och lägga över den mer på individen.
För en britt som redan har sparat till sin pension i några årtionden känns det kanske
inte naturligt att byta till en skandinavisk högskattemodell – och vice versa för svensken
eller dansken. Och det finns helt klart olika trender i debatten. Medan man i stora delar
av Europa diskuterar en mera gemensam social modell, och ser den som en huvudpunkt
HÅLLBARA ARBETSPLATSER 19