Ett europeiskt socialt medborgarskap? - Ekonomisk-historiska ...

) viss bindande EU-lagstiftning, t ex direktiv om jämställdhet, sociala förmåner när man flyttar
över gränserna osv, och bindande regler av typ stabilitets- och tillväxtpakten
c) vissa kompletterande institutionella inslag, t ex den s k sociala dialogen, som ger arbetsmarknadsparterna
på Europanivå rätt till inflytande och t o m rätt att träffa avtal istället för EUlagar,
liksom den öppna samordningsmetoden, som sätter gemensamma mål, benchmarkingkriterier
osv, men också ekonomiska inslag som finansieringen av vissa sociala projekt genom
ESF
d) ett informellt nätverk av policyorgan, t ex informella ministerråd för ekonomisk och social samordning
mm som utformar riktlinjer för den ekonomiska politiken, sysselsättningspolitiken osv.
Om man godtar tanken på att EU skulle behöva spela en större roll på det sociala och
arbetsmarknadsmässiga området, bl a för att motverka social dumping, finns det i princip
två vägar att gå – en mer överstatlig för att kunna fastställa mer av bindande lagstiftning,
och en mellanstatlig som bygger på bevarad vetorätt, öppen samordning och mindre
bindande beslut.
Den första metoden skulle innebära mer av ”hard law” för att reglera välfärdsförmåner,
minimistandarder etc, och skulle – förutsatt att detta skulle ske inom ramen för den
s k medbeslutandeprocessen - stärka europaparlamentets roll. Om den skulle utvecklas
systematiskt och långtgående skulle den på lång sikt kanske kunna leda till att kommissionen
utvecklades i riktning mot en alleuropeisk regering. Vi skulle få mer av högervänsterdebatt
av nationell typ, vilket säkert skulle stärka de europeiska politiska partierna.
Hittills har europadebatten i partierna och parlamentet mest handlat om att definiera
Europaparlamentets makt och roll i förhållande till de andra institutionerna.
För närvarande verkar en tydlig och kraftfull utveckling i den riktningen föga realistisk.
Det är svårt att föreställa sig att en sådan vision i någon nära framtid skulle kunna få
legitimitet hos de europeiska väljarna, menar Magnusson och Stråth. Problemet är också,
menar Hemerijck, att de institutioner som främst har skapats för att rensa bort handelshinder
knappast är lämpliga för att leda och administrera en europeisk välfärdsstat.
Den andra, mer realistiska, vägen att öka konvergensen skulle kunna ske genom ett
intensivare mellanstatligt samarbete. Mot den bakgrunden har det utvecklats en ”soft
law”-modell som bl a bygger på ”benchmarking” som metod för att öka integrationen
på det sociala området och arbetsmarknaden. I samband med att Lissabonprocessen startade
år 2000 har man börjat lägga allt större vikt vid ”den öppna samordningsmetoden”
(OMC – Open Method of Co-ordination). Den innebär att man lägger fast gemensamma
mål och strategier, kriterier för att jämföra medlemsländerna, arrangerar erfarenhetsutbyte
osv, men att varje land för sig sedan bestämmer vilka åtgärder som ska vidtas för
att nå de gemensamma målen.
Kaelble visar att dagens öppna samordningsmetod har en lång bakgrundshistoria. Den
introducerades vid toppmötet i Essen 1994, och ledde bl a till den europeiska sysselsättningsstrategin,
som antogs för första gången 1997 i Luxemburg. Medlemsstaterna åtog sig
att följa denna strategi som syftade till att öka den totala sysselsättningen genom bl a
arbetsmarknadspolitiska program som handlade mycket om ”aktivering”. Genom sådana
metoder skulle de europeiska arbetsmarknaderna modernisera sig själva genom att göra
arbetskraften mer ”anställningsbar” och välfärdssystemen mer ”sysselsättningsvänliga”.
Sysselsättningsstrategin utvärderades 2002 och har sedan reviderats.
Erfarenheterna av den öppna samordningsmetoden har i huvudsak varit positiva, fast
30
HÅLLBARA ARBETSPLATSER