medd_statens_skogsforskningsanst_027_07.pdf

NATURFÖRYNGRING I RAHUMUSGRANSKOG 239
På de bättre vegetationstyperna är antalet mindervärdiga
granplantor lägre än på Vaccinium-typen; likaså är procenten dåliga
plantor mindre på de med bränning eller hackning behandlade
avdelningarna än på de orörda.
Vid på marken utförd åldersbestämning av granplantor får
man alltid för låg ålder, om snittet, där årsringarna räknas,
träffar ovanför eller nedanför den ursprungliga rotans ä ttningen.
I medeltal synes snittet ha träffat 1.76 cm för högt upp på
stammen, vilket i genomsnitt har givit en åldersbestämning,
som är I,5 år för låg. I medeltal har snittet träffat vid den ursprungliga
rotansättningspunkten i en f j är de del a v de undersökta
fallen, varvid åldern alltså har blivit riktigt bestämd.
Korrigeras åldersbestämningarna, erhålles medelåldern på den
utvecklingsbara granåterväxten till den obetydligt avrundade
siffran I 3 år.
Den å ifrågavarande områden behövliga väntetiden, som åtgått
innan föryngring inställt sig i större omfattning, kan med
ledning härav approximativt angivas till II a I2 år. En närmare
undersökning visar, att största delen av de nu levande granplantorna
torde förskriva sig från granfröåret Igi8.
IV.
Taxeringsresultaten.
Inledande översikt.
Den grövsta indelning av marken man kan göra består i att avskilja impedimenten
från den skogsproduktiva arealen. Därnäst kommer en uppdelning
av den produktiva skogsmarken på de två olika podsoltyper, som i stora drag
karakterisera fuktighetsförhållandena inom området: järnpodsol och humuspodsol.
Innan vi övergå till en mera detaljerad analys av föryngringsresultaten
på olika delar av försöksyto~a lämnas i tabell 6 nedan en översikt av plantantalet
per har för de nyssnämnda tre markkategorierna.
Det kan först och främst konstateras, att föryngringen blivit oväntat riklig.
Den produktiva skogsmarken är i stort medeltal försedd med mer än 8 ooo
plantor per har, varav nära 6 Soo utgöras av granplantor. Medräknas impedimenten,
erhålles i genomsnitt för hela försöksområdet 7 500 plantor per har,
därav mer än 6 ooo granplantor. Även om hänsyn tages därtill, att alla plantor
ej kunna anses vara utvecklingsbara (jfr föregående kapitel), så återstår likväl
ett för norrländska förhållanden tillfredsställande antal, särskilt med tanke på
att man har att påräkna en under längre tid fortgående.komplettering genom
nyuppkomna plantor. Man känner sig därför böjd att förklara sig nöjd med det
resultat,· som uppnåtts, då försöket betraktas som en helhet, även om det