medd_statens_skogsforskningsanst_027_07.pdf

272 SVEN PETRINI
V accinium-typ uppvisa däremot så olika exposition på ytorna T I och 7: III
- resp. svag ostlig till nordostlig och stark sydlig - att en direkt jämförelse
är utesluten.
Detaljgranskningen på humuspodsolmarkerna har alltså visat,
att så snart acceptabelt jämförelsematerial kunnat uppbringas,
så har också en tydlig effekt av bränning, resp. hackning
kunnat konstateras.
Vi övergå nu till att undersöka skillnaderna i föryngringsresultat för de
olika markvegetationstyperna på humuspodsol, varvid man alltså har
att jämföra de olika vegetationstypsområdena på humuspodsol inom en och
samma yta, som är i sin helhet orörd eller behandlad på ett och samma sätt.
Inom den orörda ytan T I förekommer på humuspodsolmark dels V acciniumtyp
och dels Dryopteris-typ. En blickpå kartan (fig. IO) synes visa, att några allvarliga
invändningar emot en jämförelse mellan avd. 9 och avd. I ej kunna
framställas. Dryopteris-typen uppvisar emellertid här ett betydligt lägre plantantal
än Vaccinium-typen. Basmineralindex är, liksom överallt är fallet,
tämligen lika. Dock har Dryopteris-avdelningen fått siffran I8,I under det att
avd. 9 på Vaccinium-typ uppvisar det något högre värdet I9,I, en skillnadsom
likväl ej torde böra betraktas såsom betydande.- Förklaringen till det sämre
föryngringsresultatet på avd. I ligger i stället däri, att Vaccinittm-avdelningen
9 är en jämt sydexponerad, översilad sluttning, där föryngringen får
synnerligen goda förutsättningar i form av jämn och lagom fuktighet tillsammans
med hög värme, under det att Dryopteris-avdelningen har det sämre
ställt. Den sistnämnda avdelningen får nämligen sitt ytvatten i särskilda
begränsade stråk, varmed följer den olägenheten, att vissa. partier tidvis
helt stå under vatten och antingen bli urspolade och improduktiva eller gräsbindas.
På dessa partier uppkommer sålunda ej någon skogsföryngring, och
detta avdrag från arealen är fullt tillräckligt för att förklara skillnaden.
Å den orörda 40 x 40 m stora luckan 8: I finna vi också material för diskussion
om skillnaden mellan föryngringsmöjligheterna på V accinium- och Dryopteris-typ
(avd. 6 å Vaccinium, avd. I och 3 å·Dryopteris, se kartan, fig. I3).
Expositionen är här något olika: sydsydvästlig för Vaccinium-typen, sydostlig
för åtminstone en del av Dryopteris-typen. Jämföres avd. 6 endast med avd. I,
blir överensstämmelsen större, och plantantalen bli då följande: Vaccinium:
gran 5 054, löv I 467; Dryopteris: gran 7 343, löv 866, vilket tydligt utvisar
en viss övervikt i plantantal för Dryopteris-typen.
I fråga om de brända ytorna ha vi både Vaccinium~, Dryopteris- och Geranium-typ
representerade på ytan T II (fig. n). Det vid första granskningen
av siffrorna i tabell 9 till synes egendomliga förhållandet, att Dryopteristypen
här blivit försedd med lägre antal plantor än Vaccinium-typen, förklaras
därav, att avd. I4 är mycket starkt gräsbunden. I övrigt måste avd. I4