medd_statens_skogsforskningsanst_027_07.pdf

NATURFöRYNGRING I RÅHUMUSGRANSKOG 257
Ju mindre luckorna äro, desto större hämning utövar beskuggningen
och desto mindre skada åstadkommer solexpositionen.
Redan kvadratiska luckor av 30 m:s nord-sydlig bredd
uppvisa en motsatt fördelning av granföryngringen i nordoch
sydkanten, i det att därstädes 2-3 m:sbältet i nordkanten
av luckan är relativt välförsett med plantor, under det att dylika
praktiskt taget saknas i motsvarande bälte nära den beskuggade
sydkanten (se fig. 6). I övrigt kan man här lätt på marken
konstatera, att återväxten är bäst utvecklad mot luckans
centrala partier: optimumbältena flyta ihop.- I fråga om de
allra minsta luckorna, 20 x 20 m, gäller, att den i regel mycket
sparsamma återväxt, som infunnit sig där, koncentreras till
luckornas nordkanter, dit solen har kunnat nå. Med avtagande
luckstorlek försvinner alltså granföryngringen först i sydkanten
av luckorna och sist i luckornas nordkant.
Detaljgranskning.
Vi övergå nu till att granska försökens olika delar, och det finnes då anledning
att från början särhålla den normala järnpodsolen från de geologiskt
fuktigare humuspodsolmarkerna. Därvid är det tre olika frågor, som skola
behandlas inom varje podsoltyp, nämligen inverkan av den olika storleken
på luckorna, inverkan av föryngringsytornas olika behandling,
och skillnaden i föryngringsresnita t på de olika markvegetationstyperna.
Slutligen gäller det även att undersöka skillnaden i
föryngringsresultat på de två urskilda podsoltyperna.
Frågan om luckstorlekens betydelse har redan ingående behandlats i samband
med spridningstaxeringen, och detaljgranskningen av de därvid funna
resultaten kan lämpligen uppskjutas till sist, eftersom de frågor som röra
skogens behandling vid föryngring ha en särskild praktisk betydelse.
Då det har framgått, att 20 x 20 m:s luckorna äro för små, kommer detaljgranskningen
icke att syssla med dessa ytor. Det följande resonemanget rör
sig alltså endast om de luckor och hyggen, där man kan antaga, att återväxten
ej behöver utebli på brund av ljusbrist eller därmed sammanhängande förhållanden.
Vid detaljanalysen måste, såsom tidigare framhållits, hänsyn tagas till
områdenas belägenhet i förhållande till skogskanterna och till markens lutning,
varvid kartorna, fig. ro-16, komma till användning. Detaljgranskningen
blir därför med nödvändighet rätt omständlig, och resultaten kunna ej heller
alltid bliva så säkra som önskligt vore därför att materialet reduceras till att
omfatta så vitt möjligt jämförbara avdelningar och därvid varje gång krymper
ihop. .