medd_statens_skogsforskningsanst_027_07.pdf

NATURFöRYNGRING I RÅHUMUSGRANSKOG 253
Ur Statens skogsförsöksanstalts samlingar. Foto förf. 1933·
Fig. 8. Luckan 8 :V, }O X 30 m, centralpartiet av luf'\kan med kraftig koncentrerad föryngring.
Liicke 8: V, 30 x 30 m, die Zentralpartie der LiiCke mit kräftig konzentrierter Verjiingung.
och snarast i dess ytligaste lager. Såväl deras lokalisering som deras utseende
synes närmast motivera att förklaringen av dessa zoners uppträdande begränsas
till en effekt av solstrålningen. I jämförelse med de av förf. iakttagna
sterilzonerna i Lanforsbeståndet ha uttorkningszonerna i Norrfloförsöken
betydligt mindre utsträckning och utgöras av smala band utefter vissa
särskilt solexponerade, mot söder sluttande delar av skogskanten. Om den av
WAHLGREN (Igzz sid. 464) framförda hypotesen, att även det från träden reflekterade
solvärmet skulle ha en betydelse, får'tillmätas värde, så överensstämmer
den norrut minskade bredden på zonerna väl med det förhållandet att grankronorna
på N arrfloområdet nå ned betydligt närmare marken än i Lanfors beståndet.
Man kan nämligen ej föreställa sig att kronorna i nämnvärd grad
skulle reflektera solstrålarna, utan det vore endast från de kronfria stampartierna
med deras ljusa bark, som en reflexion av detta slag kunde påräknas.
Även mitt ute på ett hygge kan man emellertid påträffa uttorkade partier,
som i någon mån påminna om uttorkningsområdena omedelbart intill vissa
sydexponerade bryn. Man kunde därför ha anledning att sammanställa fenomenet
med den s. k. heddegenerationen (jfr WRETLIND I934)· Den
omständigheten, att vi lättare observera en dylik degeneration just utanför
solexponerade skogsbryn måste på något sätt sammanhänga med att skogs-