medd_statens_skogsforskningsanst_027_07.pdf

276 SVEN PETRINI
Ett kritiskt betraktande av de övriga luckorna av minsta storleken
ger ett sämre intryck. Luckan 8: VIII ligger på mera plan mark i svag
västsluttning med tätt stående hög skog på alla sidor- delvis står också
skogskanten på högre nivå än marken inne på luckan. Inpassningen i terrängen
är därför ogynnsam, och luckan verkar alldeles för liten, i det att marken här
praktis!zt taget i sin helhet blir beskuggad alla tider på dagen. Luckan 8: VII
ligger också på relativt plan mark och omfattar en kulle i mitten med mer eller
mindre fuktig fot på sidorna. På hela sydsidan står en kompakt, högvuxen
skogskant. Intrycket blir otvivelaktigt att luckan behöver avsevärt utvidgas:
endast i nordkanten har det kommit in någon återväxt, och denna återväxt
skulle väl knappast heller ha inställt sig. där, om inte tillfälligtvis det varit
ett 3 m:s extra tillkommet kalbälte vid skogskanten i norr, varigenom luckans
faktiska utsträckning i norr-söder alltså blivit 23 m.
Detaljgranskningen på marken av dessa småluckor har givit ytterligare
belägg för resultatet, att 20 x 20 m:s kalyta får anses som minimiluckan, där
föryngring kan erhållas endast med alltför lång väntetid och detta därtill endast
under särskilt gynnsamma omständigheter. Det förefaller då ej otroligt,
att en ökning av luckorna med 50% på både längden och bredden, varigenom
den kallagda arealen mer än fördubblas, skulle kunna medföra en avgörande
effekt. Det som däremot förefaller egendomligt är att sedan en ytterligare
ökning av luckans sidor med ro meter, varigenom ytan ökas med
8o %, skulle försämra föryngringsresultatet med i genomsnitt mer än en
fjärdedel. Det finnes alltså särskild anledning att i detalj jämföra arealerna på
30 och 40 m:s luckorna för att se efter om skillnaden kan förklaras genom
någon annan orsak än luckornas storlek.
Intresset knyter sig i första hand till de orörda ytorna 8: I och 8: IV. Terrängen
är på dessa mycket likartad, och nivåkurvorna utvisa samma förlopp,
dock är lutningen brantare på den mindre av luckorna (se kartorna fig. 13
och r6). Som användbart jämförelsematerial ha vi att reflektera på avd. 5
inom 8: I och avd. r8 på 8: IV, vilka båda tillhöra järnpodsol, Vacciniumtypen.
Övriga arealer tillhörande samma typ inom ytan 8: I böra frånskiljas,
därför att de utgora kantzoner, som oproportionerligt skulle tynga den lilla
centralt belägna avdelning 5. Vidare stå till förfogande avd. r å 8: I och
avd. 17 på 8: IV, båda tillhörande humuspodsol, Dryopteris-typ. Avd. 3 på
8: I tillhör samma typ men bör frånskiljas vid en jämförelse, därför att en
stor del av denna avdelning upptages av ett ursköljt, stenigt vattenstråk,
där inga plantor kunna uppkomma. Enligt 1932 års taxering är plantantalet
av gran för nyssnämnda arealer i fråga om järnpodsol, V accinium, 8 212 per
har på 40 m:s luckan, under det att 30 m:s luckan uppvisar 9 057 per har,
alltså en förbättring av ro %; lövplantorna äro resp. 290 och 127 per har.
På humuspodsol, Dryopteris-typ, äro siffrorna, tagna i samma ordning, för