medd_statens_skogsforskningsanst_027_07.pdf

NATURFÖRYNGRING I RÄHUMUSGRANSKOG 255
luckorna· 8 : I-III erhålles en liknande skillnad å 2:-3 m:sl:>ältet till favör
för den södra hyggeskanten av 0,75±0,463, varjämte sydkantens nollruteprocent
blir avsevärt lägre: 6o% gentemot 83 %-
Dessa siffror synas tala ett tydligt språk. Optimumbältet är alltså
praktiskt taget lika, men närmare skogskanten inträder .en betydligt
starkare försämring av föryngringsresultatet mot det
solexponerade skogsbrynet än mot skogens skuggande nordkant.
Det är sålunda ytterst sannolikt, att det måste vara just solverkan, som gör
skilln~den och icke rotkonkurrensen. Man har emellertid anledning. undersöka
markförhållandena i de ifrågavarande kantområdena för att konstatera, huruvida
nyssnämnda olikheter i föryngringsresultat eventuellt kan förklaras
som en följd av genomgående skillnader i detta avseende. Av kartorna fig.
IO-I6 framgår det, att sydkanterna av samtliga hyggen och luckor i medeltal
måste sägas vara gynnsammare ur föryngringssynpunkt än nordkanterna på
grund av där förekommande fuktigare marktyper och bättre vegetationstyper.
Det är därför anmärkningsvärt att optimumbältet blir så
lika mot båda kanterna. Någon ändring i de beskrivna naturförhållandena
på sådant sätt, att 2-3 m:sbältet någonstädes
skulle vara genomgående bättre eller sämre ställt än det närliggande
4-6 m:s bältet kan emellertid ej observeras, varför
en dylik förklaringsgrund måste avvisas.
Studera vi skillnaden mellan det norra och det södra 2-3 m:s bältet på 30
m:s luckorna (fig. 6), framträder emellertid en olikhet gentemot de större
luckorna, i det att sydkanten av luckan så gott som alldeles saknar plantor,
medan däremot nordkan ten här är ganska väl försedd med återväxt. Detta
förhållande kan i skogen lätt iakttagas även på de allra minsta luckorna av
20 x 20 m:s storlek, och det torde ej behöva dragas i tvivelsmål, att orsaken
härtill är den starka beskuggningen från skogens nord bryn. Denna
orsak torde också kunna anses vara tillräcklig förklaring till den försämring i
föryngringsresultatet som konstaterats i de större luckornas sydkanter från
optimumbältet mot skogskanten.
Inom de nordliga trakter med benägenhet för råhumusbildning, varom
här är fråga, spelar den direkta solbestrålningen av marken ofta en viktig
positiv roll för uppkomsten av återväxt. Luckorna och hyggena inom Norrfloförsöken
ha blivit upptagna i ett gammalt tätslutet bestånd, och kanterna ha
lämnats intakta. Luckorna äro därför att likna vid fyrkantiga rum med väggar
men utan tak, endast med den reservationen, att väggarna ej äro tätare än
naturen har kunnat göra dem. Det är likväl tydligt, att dessa väggar ha en
starkt avskärmande effekt i fråga om solstrålningen. På den breddgrad, där
försöket befinner sig, beräknas högsta sommarsolståndet till 5I o över horisonten.
Detta inträffar emellertid endast under den korta stund på dagen, då