Kalvshälla boplats Kalvshälla boplats - Stockholms läns museum

Äldre järnålder
Det är en seglivad myt att klimatet vid övergången till den äldre järnåldern hastigt
kom att förändras. Under kortare cykler om ett par hundra år kan visserligen
medeltemperaturen ha sjunkit mer än den genomsnittliga variationen, men någon
anledning att tala om en ”fimbulvinter” med katastrofala ekonomiska följder bör
inte finnas (Welinder, Pedersen & Widgren 1998:248). Att årsmedeltemperaturen
under järnåldern var lägre än under bronsåldern är däremot ett faktum. Det stora
flertalet av dagens klimatforskare ser dock detta som resultatet av en tidsmässigt
mer långdragen process, och någon agrar kris behöver av denna anledning således
inte ha ägt rum.
Vad som länge spädde på bilden av en ekonomisk tillbakagång under århundradena
före Kristi födelse var också ett från tiden relativt fattigt fyndmaterial. De senaste
decenniernas många exploateringsundersökningar och riktade forskningsarbeten
har dock kunnat visa en annan bild av perioden (Feldt 2005). Den tidigare
upplevda fyndfattigdomen bottnar till viss del i ett förändrat gravskick och
förändringar av ritualer kring detta. Järnets många rent funktionella fördelar i
förhållande till bronset, inte minst beträffande tillgången, bör i sammanhanget
tillskrivas stor betydelse och innebar sannolikt att ekonomiska, politiska och
ideologiska strukturer under loppet av förromersk järnålder kom att ändras.
De yttre ramarna för Järfällas bebyggelsestruktur tog som ovan nämnt form redan
under bronsåldern. Koncentrationen till de sydöstra delarna av kommunen går,
utifrån kända och vid inventeringar och undersökningar påträffade lämningar
och fynd, att följa som en röd tråd genom århundradena. Att det på en del
platser har funnits en över tid obruten brukandekontinuitet, från bronsålder och
framåt, bekräftas av resultaten från Kalvshälla. Hur många av de från historisk
tid kända gårdarna som kan visa på en sådan platskontinuitet, är dock något som
endast säkert besvaras genom kompletterande arkeologiska undersökningar. De
undersökta boplatslämningarna vid Herresta talar dock för att utvecklingen vid
Kalvshälla knappast varit unik och tidigare undersökningar av boplatslämningar
vid Järfälla kyrka har där visat på en eventuellt kontinuerlig bosättning sedan
åtminstone romersk järnålder (Grönwall 2004).
Under århundradena kring Kristi födelse så växer det i de centrala uppländska
jordbruksområdena fram stora sammanhängande system av stengärdesgårdar.
Stensträngssystemens huvudsakliga funktion var att underlätta de dagliga
transporterna av boskapen mellan gårdarnas inägor och utmarkernas bete. De
fossila rester som idag återstår av dessa hägnadssystemen påträffas därför ofta
i gränszonen mellan impedimenten och lermarkerna och i gynnsamma fall kan
bevarade spår av fägator direkt visa på läget för den samtida bebyggelsen. I de
sydöstra delarna av Järfälla finns endast enstaka spår kvar av sådana hägnader.
Mer sammanhängande strukturer finns dock bevarade kring Ålsta, söder
och sydöst om Säbysjön, av vilka flera ännu inte har blivit registrerade som
fornlämningar. Uppgifterna bygger på olika inventeringar utförda av studenter
vid kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet, under 1990-talet.
14