Kalvshälla boplats Kalvshälla boplats - Stockholms läns museum

(fig 5), vilket kännetecknas av ett grusblandat lermaterial som innan bränning
applicerats på kärlets utsida. Rabbningen bär i en del fall spår efter fingerdragning,
och benämnas då fingerrabbning. Skälen till varför man lät applicera ett yttre lerskikt
har sannolikt varit flera. Bland annat så bör risken för sprickbildning vid bränningen
ha minskat, samtidigt som den rabbade ytan gjorde kärlen mer greppvänliga. Den
rabbade keramiken var vanlig i Mälarområdet under bronsåldern och förefaller
ha upphört att brukas vid periodens slut. Vid Kalvshälla bär närmare 49% av all
keramik spår av rabbning (30367,2 g), vilket är att betrakta som en förhållandevis
hög siffra.
Till bronsåldern hör också de polerade kärlen, av vilka dock endast
ett mindre antal påträffades vid Kalvshälla. Den sammanlagda vikten
polerad keramik utgör mindre än 1% av det totala keramikmaterialet
(609,8 g).
Fig 6. Strimmigt gods från A3186 i
skala 1:1. Illustration G Werthwein.
En mer utsträckt användningstid har den strimmiga keramiken haft (fig
6), vilken kännetecknas av ett oregelbundet mönster som uppkommit
i samband med att ytan avstrukits med antingen någon form av
tandat föremål, men i de flesta fall med gräs. Ytbehandlingen har
ansetts indikera östliga influenser, eftersom godstypen är vanligt
förekommande i Finland, Estland och Ryssland (Eriksson 2005a:10).
Tidsmässigt hör den strimmiga keramiken hemma i den yngre
bronsåldern, men förekommer in i äldre romersk järnålder. Från
Kalvshälla finns endast 83,4 g strimmig keramik registrerad.
Karaktäristiskt för den äldre järnåldern är det slammade godset, vilket
kännetecknas av att en tunn lervälling påförts kärlets yta före bränning.
Till skillnad från den rabbade keramiken så saknar de slammade kärlen
den grova, grusblandade magringen i ytskiktet. I vissa fall kan det
dock vara svårt att skilja de båda typerna åt. Från Kalvshälla är 7994
g keramik registrerad som slammad (cirka 13%).
En stor del av materialet, cirka 38% (23951,9 g), saknar uppgifter
om ytbehandling, men detta representerar troligen den under såväl
brons- som järnåldern vanligt förekommande släta eller avstrukna
keramiken.
Fig 7. Exempel på dekor och vulster. Överst i
skala 1:2, under i skala 1:1.
Illustration G Werthwein.
Dekor
I endast ett fall förekommer avtryck som eventuellt kan utgöra dekor.
Föremålet utgörs av en prickornerad gjutkärna till en bältekupa från
yngre bronsålder (ID1259, se vidare nedan) (fig 10). I övrigt saknar den
förhistoriska keramiken från Kalvshälla saknar spår av ornamentik.
På några fragment finns rundade håligheter som eventuellt kan tolkas
som dekor, men sannolikt så rör det sig om intryck eller märken
som tillkommit oavsiktligt under tillverkningsprocessen. Några av
fragmenten har enstaka eller flera genomgående hål, där syftet dock
främst kan antas ha varit funktionellt snarare än dekorativt (se om
silkärl ovan). Detsamma gäller de vulster som en del av fragmenten
bär (fig 7). Någon tydlig gräns mellan funktionella och dekorativa
formelement är dock svår att precisera.
26