Kalvshälla boplats Kalvshälla boplats - Stockholms läns museum

35 % för köttrika delar och 65 % av fragmenten kunde klassas som slaktavfall. Motsvarande siffror för
Apalle var ungefär 30 respektive 70 %.
Varken slaktåldrar har registrerats eller mått tagits och därför har det inte varit möjligt att undersöka
tamsvinets urslaktningsmönster.
Ett stort antal fragment från ben av tamsvin bär spår av både styckning i samband med slakten och av
tillagning och konsumtion. Spår efter tugg och gnag från bland annat hundar, råttor och möss visar att
benen, åtminstone under en kort period, legat tillgängliga för lösgående djur på gården.
Hundar
På Kalvshällaboblatsen fanns endast 2 fragment av hund (Canis familiaris) med en total vikt av 23 g.
Fragmenten utgörs av en underkäke med kvarsittande tänder samt delar av ett skulderblad. I Apalle
däremot påträffades hela 18 hundar vilket är unikt dels eftersom tidigare hundfynd från bronsåldern är
relativt få, dels på grund av mängden.
Jakt & fiske
Fynden av ben efter jaktbart vilt är få och spåren efter både fågelfångst och fiske är relativt svaga i
Kalvshällamaterialet. Utifrån antalet fragment (NISP) utgör hela nischen 22 % av benmaterialet vilket
inte är så mycket mindre än vad konstaterades från den välbevarade bronsåldersboplatsen Apalle med
sin andel på 29 % för jakt och fiske. Vad som dock skiljer boplatserna åt är att det i Kalvshälla inte
finns många spår efter pälsdjursjakt vilket var markant uttalat i Apalle. Där hittades ben av björn, varg,
räv, lodjur, vildkatt, grävling, bäver, skogsmård, iller, utter, skogshare och ekorre medan det i Kalvshälla
endast identifierades ben av skogsmård och bäver. Båda platserna gav få fynd av både älg och rådjur
samt saknar helt och hållet ben efter kronhjort vilket kan antyda att arterna varit sällsynta i området
under rådande subboreal och subatlantisk tid.
I Kalvshälla gjordes ett sammanhållet benfynd av sork eller råtta, vilka båda är arter som kan ha blandats
in i kulturlagret efter att boplatsen upphört. Eftersom de gräver gångar och bygger sina bon under
mark där de övervintrar och även dör, är det relativt ofta som resterna i form av små skelettsamlingar
påträffas vid arkeologiska undersökningar. I Apalle har dock den stora mängden åker- och framför
allt vattensork varit svår att förklara med en sådan massdöd under jord. En tolkning som diskuterades
var att de fångats för sin päls skull, men i avsaknad av snittspår på benen betraktades indicierna som
svaga.
I Apalle kunde till allas förvåning knubbsäl (Phoca vitulina) identifieras. Arten hade aldrig tidigare påvisats
i ett bronsåldersmaterial och i äldre material från stenåldern utgjorde knubbsälen alltid en låg andel i
jämförelse med andra sälarter. Eftersom sälbenen från Kalvshälla inte artbestämts går det inte att uttala
sig om de tillhör denna art eller ej.
Fågelbenen i Kalvshälla kommer sannolikt från vilda arter eftersom de tama varianterna av både gäss
och höns dyker upp i Skandinavien först under järnåldern. Inga fågelarter har registrerats i materialet,
men både and- och hönsfåglar kunde iakttas vid materialgenomgången. Det största antalet benfragment
(och fjäll) kommer från fisk, men av tidigare påtalade anledningar har inga arter registrerats. Det
kan dock nämnas att ben från åtminstone gädda, abborre och ett antal olika karpfiskar iakttogs vid
bestämningsarbetet.
164