Rättvis kultur? Den etiska dimensionen i kulturpolitiken och de ...

ordnades samtidigt som utställningar med dekadenskonst, som tjänade som varnande
exempel, i olika delar av landet.
Dekadenskonsten omfattade alla inriktningar inom modernismen och
avantgardekonstnärer, impressionism, expressionism, dadaism, funktionalism, surrealism,
kubism, fauvism, Bauhaus, modern musik från jazz till atonalitet osv. Ur dagens perspektiv
räknades alltså alla stora klassiker som modernismen skapade till dekadenskonsten.
Förbundet för nationalsocialistisk tysk konst grundades år 1927. Organisationens syfte
var att stoppa ”konstkorruptionen” och informera folket om sambanden mellan ras och
konst. Stämplingen och fördömandet förstörde utvecklingen av kulturlivet i landet och
förorsakade grymma mänskliga lidanden. Tusentals konstnärer inom olika sektorer flydde
från det tredje riket, och p.g.a. kompetensläckan kom den tyska konsten först på 1980-
talet igen upp på internationell nivå.
På motsvarande sätt blev konstnärer i Sovjetunionen, DDR och i andra stater där
realsocialismen anammades, tryckta mot väggen och utsatta för förföljelse. Många
deporterades eller flydde från landet. Ett av de mest intressanta och minst utforskade
skedena i konsthistorien är den process med ryskt avantgarde i början av 1900-talet, som
avbröts och tacklade av i trycket av den sovjetiska kulturpolitiken, när socialrealismens
heroiska kanon blev officiell som det förhärskande värdesystemet inom konsten.
Feministisk kritik har sedan början av 1970-talet ifrågasatt granskningen av konst och
kultur genom kanon, eftersom kvinnorna är klart underrepresenterade i alla kulturers
kanoner. På global nivå har vita män dominerat kulturkanonerna. Man har också ställt
frågan om huruvida kriterierna för kanoniseringen av kulturhistorien är maskulina.
Kulturhistorien visar att kulturpolitik och kanon ofta haft ett historiskt samband och
politisk beställning. Frågan om förhållandet mellan kanon och kulturpolitik finns alldeles
i kärnan av den etiska granskningen av kulturpolitiken. Kanon kan på matrissätt göra den
kulturella toleransen snävare och fungera som en prisma som reflekterar samhällets etiska
tillstånd.
Å andra sidan visar sig kulturpolitiken och kanon historiskt sett som oskiljaktiga. I
Finland hade utvecklingen av en nationalromantisk kanon på 1880-talet anknytning till
den politiska situationen, påverkade självständighetsprocessen starkt och därigenom också
utvecklingen av statens kulturpolitik. Kanon som representerar enhetskulturen fungerade
som kärna i den kulturpolitiska etosen, stärkte den nationella identiteten och skapade
en föreställning om ett homogent folk och en homogen kultur. Kanon var central också
under hela folkupplysningsprojektet i början av 1900-talet. Också i krissituationer skapar
kanoner gemensamma betydelser och identifikationsobjekt. Under krigen har kulturen
betytt mycket för att upprätthålla gemenskapskänslan och stärka kampviljan.
I Finland började kanonerna sönderfalla under 1960-talet, när landet som återhämtade
sig efter kriget på ett nytt sätt öppnade sig för internationalitet. Folkupplysning ändrades
till folkbildning. I kulturpolitiken började gränsen mellan ‘hög’ och ‘låg’ bli diffusare och
‘masskulturen’, nöjeskulturen och pluralismen, som konsumerades av de stora massorna
erkändes. Kulturtillgången och -tillgängligheten blev det centrala i de kulturpolitiska
åtgärderna. Som ett resultat av det arbete som kommittéerna i början av 1970-talet
gjorde, bildades en stark konstnärlig och kulturell infrastruktur, som senare visade sig
vara en hållbar ryggrad för konst- och kulturutvecklingen samt för den kulturpolitiska
utvecklingen.
Kanon representerar de stora skildringarnas tid. Den konst som lämnas utanför denna
hör inte till den stora officiella konstskildringen. I kanoniserande konstforskning sållas
forskningsobjekten fram enligt forskningstradition och föregående forskargenerationers
29