Rättvis kultur? Den etiska dimensionen i kulturpolitiken och de ...

upphovsrättens närrättigheter, t.ex. en utövande konstnärs, en inspelningsproducents,
en filmproducents eller ett rundradioföretags rättigheter, främjar samtidigt också
produktionen och spridningen av immateriella produkter. Genom att trygga
producenternas och förläggarnas ställning, stöder upphovsrätten också investeringar
och handel. Tryggandet av förutsättningarna för produktion av och tillgång till
kulturnyttigheter, skapar en grund för den nationella kulturen och samhällets utveckling.
Betydelsen av upphovsrättigheterna har under de senaste åren ökat på både nationell
och internationell nivå. Det finns flera orsaker till detta. Man håller på att övergå från
materialproduktion till ett samhälle där tjänster och immateriella nyttigheter produceras
och betydelser byts. Samtidigt har den verksamhet som grundar sig på upphovsrätten ökat
och expanderat betydligt. De största förändringarna inom det upphovsrättsliga området
har förorsakats av digitalteknikens utveckling och ökning. Digitaltekniken möjliggör
högklassig och kvantitativt obegränsad kopiering och spridning. Detta medför stora
utmaningar för både lagstiftningen och övervakningen av rättigheterna. I digital miljö kan
rättigheterna tryggas till exempel genom att tillämpa tekniska skyddsmetoder.
6.2 Utvecklingen av upphovsrättigheterna
Upphovsrätten fick sin början på 1400-talet, vid den tidpunkt då boktryckarkonsten
uppfanns, som särskilda rättigheter, dvs. privilegier, och betydelsen av denna rätt ökade
i takt med tidningspressens och bokindustrins tillväxt. Den nuvarande, på den estetiska
aspekten baserade uppfattningen om den kreativa skaparens odelbara konstnärliga helhet,
skapades på 1700-talet i och med drottning Annes påbud om upphovsrätt, och vid
utgången av seklet reglerades upphovsrätten i Frankrikes och USA:s grundlagar.
Den mest centrala konventionen om upphovsrätten är Bernkonventionen om skydd
av skriftliga och konstnärliga verk från år 1886. Konventionen har senare förnyats och
kompletterats. Till konventionen har 151 stater anslutit sig, Finland år 1928. Nationell
behandling och minimiskydd utgör huvudprinciperna i avtalet. För verk som härstammar
från andra avtalsstater måste samma skydd som för de egna medborgarnas verk beviljas.
Romkonventionen om skydd av utövande konstnärer, inspelningstillverkare och
radioföretag från år 1961, gäller det internationella skyddet av närrättigheterna. Till
avtalet har 76 stater anslutit sig, Finland år 1983. Båda konventionerna förvaltas av
Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten till immateriella tillgångar WIPO
(World Intellectual Property Organisation).
Europeiska unionen har varit en betydande aktör inom upphovsrättsområdet,
och tyngdpunkten har också förflyttats från nationell nivå till lagstiftningsarbetet
inom unionen. Inom EU har man sedan början av 1990-talet utfärdat inalles åtta
upphovsrättsdirektiv. Datorprogramdirektivet (1991), hyr- och lånedirektivet
(1992), satellit- och kabelsändningsdirektivet (1993), skyddstidsdirektivet (1993),
databasdirektivet (1996), upphovsrättsdirektivet för informationssamhället (2001),
direktivet för ersättning av återförsäljning av konstverk (2001) och direktivet för
säkerställande av att industri- och upphovsrättigheterna följs (2004).
De grundläggande principerna som gäller upphovsrättigheterna för
informationssamhället, fastslogs i det s.k. informationssamhällsdirektivet, som utfärdades
år 2001, och syftet med det nyaste direktivet är i sin tur att förenhetliga de förfaringssätt
som tillämpas i säkerställandet av att industri- och upphovsrättigheterna följs, att skapa
likvärdiga förhållanden för rättighetsinnehavarna i EU och att stärka åtgärderna mot dem
47