Rättvis kultur? Den etiska dimensionen i kulturpolitiken och de ...

Kulturarvet är också viktigt när kulturidentiteten utformas, och dess betydelse
accentueras alltmer i en värld som förändras allt snabbare. Fattigdom, ohållbara
produktions- och konsumtionssätt samt okontrollerad globalisering bildar ofta ett hot mot
natur- och kulturarvsobjekt. Till exempel de tre ravinernas damm som skall byggas i Kina,
kommer att täcka 800 kulturhistoriskt värdefulla objekt. 80 Globaliseringen har öppnat
en världsomfattande marknad för kulturarvet, och denna sträcker sig också till avlägsna
landsändor. När marknaden öppnas, ökar också smugglingen och den illegala handeln. Å
andra sidan har också världsomfattande Internetregister skapats, i vilka man kan anmäla
stulna saker och göra sökningar.
Etiska teman
Ökad tillgång och förbättrad tillgänglighet till kulturarvet är ett centralt etiskt tema.
Bakom detta ligger tanken om allas rätt att njuta av kulturarvet oavsett regionalt avstånd,
minoritetsställning, handikapp eller andra orsaker. En viktig metod i detta sammanhang
är att få det nationella kultur- och naturarvet i digital form, och genom informationsnätet
ge allmänheten, myndigheterna och museerna tillgång till det. Den regionala
jämlikhetsaspekten och tryggandet av verksamhetsförutsättningarna i hela landet, är
viktigt med tanke på tillgången. Regionaliteten omfattar också jämlik tillgång till tjänster,
vilket stöder vården av kulturmiljön i hela landet. Tillgänglighet till kulturarvet innebär
jämlik rätt och möjlighet att delta och få upplevelser. Tillgängligheten till kulturarvet
främjas genom att minska hindren för att röra sig, se och höra och genom att underlätta
informationsförvärvet och växelverkan.
På internationell nivå är återlämnande av kulturegendom ett centralt etiskt tema,
för vilket det finns lagar och direktiv, men i praktiken sker nästan inget återlämnande.
Under hela historien, ända sedan upptäcktsfärderna och kolonialismen, har kulturföremål
hämtats från andra stater. Största delen av andra länders skatter har förts in till EUområdet
innan avtal slutits, och dessa avtal gäller inte retroaktivt. Stölderna och
ägartvisterna under andra världskriget väcker också fortfarande diskussion.
Vården av ursprungsfolkens kulturella arv och rättigheter är en del av världsarvsarbetet.
Bland ursprungsfolken finns mycket oskrivna kunskaper och färdigheter som gått från
generation till generation och som kan ha ett oersättligt värde. Idag finns största delen av
skyddsobjekten i natur- och kulturarvet i industriländerna. Objekten borde ändå väljas
med respekt för kulturernas och naturens mångfald, jämlikt och representativt på olika
håll i världen, i synnerhet i utvecklingsländerna.
Samlingarnas rörlighet är en av fem tyngdpunkter i den arbetsplan för det europeiska
samarbetet på kulturområdet år 2005–2006, som utfärdats av Europeiska unionens
råd. Rörligheten bland de personer som är verksamma inom kultursektorn samt
kulturföremålens rörlighet, utgör ett viktigt instrument. Utgångspunkten är uppfattningen
om att museisamlingarna är gemensamt kulturellt kapital för Europa.
Förordningarna om utförsel av kulturföremål utgör en del av skyddet av
kulturegendomen. Målet med skyddet av nationell kulturegendom är att bevara den
värdefullaste kulturegendomen i Finland, som en del av historien och kulturidentiteten.
Regelverken om detta ingår i lagen och förordningen om begränsning av utförseln av
kulturföremål. Lagen tillämpas för all utförsel av kulturföremål från Finland. Utförseln
80
Prott (1998) International Standards for Cultural Heritage, www.nba.fi
73