Ur elevens perspektiv

TRONDMAN: FRAN BOSS TILL ...
punkt i uppriittandet av en atskillnad mellan att vara auktoritar
och bli en auktoritet. Medan auktoritar ar nagot
man iir darfor att man i egenskap av att vara vuxen trader
in i foretradet, sa iir auktoritet nagot man blir genom en
demokratisk process, i vilken man far ett varde darfor att
man visar sig vara vard ett varde.
Respekt iir bade det forhallningssiitt som forsatter den
vuxna i en situation diir ett viirde maste vinnas och det som
kommer ut ur sjalva processen; den omsesidighet som
uppstar niir en elev respekterar en larare darfor att lara
ren respekterar eleven. Det enda givna i sammanhanget
ar att lararen alltid har ett storre ansvar for att i praktiken
iscensiitta den kommunikation med vars hjiilp man vinner
viirde och skapar omsesidig respekt - ett evigt sisyfosarbete
i den skora auktoritetens tjanst.
Genast hor jag en inte helt ovanlig inviindning:
"Jaha, forst skulle vi vara larare, sen
skulle vi vara socialarbetare och nu ska vi va
ra nagra demokratiska relationskonsulter,
eller Finns det ingen bortre griins for utomstaende
forstasigpaares kravmentalitet"
Med all respekt for de sociala energier som
kravs for att orka med lararjobbet har jag ald
rig nagonsin forstatt denna typ av missriktad
inviindning. Tycker nagon att en ishockeyspelare
skulle dela upp sin kompetens i att
aka skridsko, skjuta slagskott och samspela
med andra medspelare, sa att bara en kompe
tens skulle vara tillriicklig Tank dig foljande
uttagningsfragor och svar: "Hur iir du som
hockeyspelare" "Ja, jag aker skridsko som
bara den men jag kan inte skjuta och inte sam
spela." "Och du da" "Nej, skridsko kan jag
inte aka, men slagskott har jag ovat mot min
barndoms Konsumvagg i hela mitt liv, sa far
jag bara fatt i pucken och det iir fritt fram till kassen sa... ".
Och den tredje "Ja, jag iir inriktad pa samspel men aka
skridsko och skjuta kan jag inte. Det far andra gora."
Hur ranalt gelse att det jag an som kan larare, lata sa iir lange det jag min iir verksam, overty-
maste arbeta med att utveckla mina tre lika viktiga kompetenser,
vilka inte i nagot avseende star mot varandra.
For det forsta att arbeta med min kunskapsmassiga ut
veckling (ju mer jag kan i historia desto battre). For det
andra att alltid arbeta med pedagogiskt utvecklingsarbete
i avsikt att bli allt battre pa att iscensatta min kunskapsmiissiga
kompetens. For det tredje att genom mitt satt att
bemota unga manniskor vinna det viirde som gor mig till
den skora auktoritet som med intensitet kan iscensatta
min kunskap och pedagogiska formaga.
Vilken larare iir beredd att saga: "Min onskelarare iir en
okunnig larare med avsaknad av pedagogisk kompetens
som talar till mig ur foretriidets position"
T
Artikelforfattar e
Mats Trondman ar docent
i kultursociologi och verk
sam vid Centrum for kulturforskning.
Huvudsakligen
sysslar han med ungdomskulturforskning.
Han
undervisar i kultursociolo
gi och Cultural studies och
har de senaste tio aren traffat
tiotusentals larare p&
studiedagar runt om i lan
det. Han ar ocksa musiker
och har ettfbrjlutet som
hogstadielarare.
va fragor kraver nu sitt svar. For det forsta:
Vad iir det man far nar man blir en auktoritet For
det andra: Hur far man det man far niir man blir en aukto
ritet Lat mig borja med den forsta fragan. Jag har ovan
nojt mig med att hiivda att en skor auktoritet blir man om
man vinner ett varde. Detta varde kan ses som en symbolisk
och immateriell resurs som jag kallar relationskapital.
Precis som ett kapital pa banken eller en aktie kan oka el
ler minska i viirde, sa kan manniskor ha mer eller mindre
av relationskapital.
Lat mig ta ett exempel. Vilken larare vill vi
att vara barn ska fa Ar det nagon grupp som
ar medveten om relationskapitalets betydel
se, sa ar det just larare. Det finns larare som
ar beredda att flytta till andra bostadsomraden
om de far veta att deras barn ska ha
"Margareta" eller "Kurt", som inte bara sak
nar relationskapital utan ocksa genom sina
handlingar tenderar att favorisera vissa och
kriinka andra elever utan att de sjalva har en
aning om att det iir just detta som de dagligen
g6r. Inte heller gar det att iindra pa
"Margareta" och "Kurt", eftersom de inte
kan se sig sjalva utifran och darfor omojligen
kan forsiitta sig sjalva i reflexivt foriindringsarbete.
Det innebar att om de skulle fa kritik
for hur de ar som larare och beter sig mot
barn, sa skulle de uppfatta det som att nagon
iir "ute efter dem" och att det siikert ror sig
om nagon foriilder med felaktiga vardering
ar darfor att de sjalva har problem.
Om situationen iir just sadan, valjer den kloke foriildern
att flytta, eftersom forandringar inte ar att tanka pa, och
darfor att om en sadan larare utmanas kan foljden mycket
val bli att det egna barnet drabbas av en eller annan mer
eller mindre omedveten iscensattning av "hiimnd". Och
da iir situationen omojlig eftersom en foriilder i ett sadant
sammanhang skulle fa mycket svart att saga "hur det iir".
Han eller hon skulle endast anklagas for logn och iirekriinkning.
Det relationskapital som uppriitthaller den skora auktoriteten
kan varken kriivas eller arvas. Det kan endast vin
nas genom en standigt pagaende bevisnings- och omprovningsprocess.
En larare som har ett mycket stort relations
kapital kan liittare iin en larare med litet kapital prova nya
pedagogiska arbetsformer, satta stopp for elever som gor
nagot dumt och till och med sjiilv bega misstag utan att tap- ▶
50 PEDAGOGISKA MAGASINET 4/97