MAN SKA INTE VARA LÄTTKRÄNKT” - Kriminologiska institutionen ...

Skämtsamt tonfall som avdramatiseringÅkerström diskuterar vidare hur de personer hon intervjuat gärna använde sig av en skämtsamoch lättsam ton när de pratade om våldet, att de ofta avslutade meningar med ett fniss eller ettskratt när de gav exempel på hur våldet kunde se ut. Den slutgiltiga tolkningen av dessaexempel från intervjuerna med vårdpersonalen blir att de vill avdramatisera och normaliseravåldet för att därigenom avdramatisera och normalisera vårdtagaren (patienten) för att visa attde känner med dem, att de förstår dem då de befinner sig i en form av integritetskränkandeposition där de ofta ligger utlämnade och är beroende av en annan människas hjälp dygnetrunt. Något jag funderade över när jag läste detta var att det skulle kunna vara ett sätt förpersonalen som utsätts för våldet att behålla sin professionalitet genom dessaställningstaganden. När de visar empati och förståelse för förövaren så visar de att de trots alltstår över dem, att de är förlåtande och tänkande individer såsom en god människa skall vara. 20Här blir min tolkning av Åkerström att de genom att förflytta fokus från hur synd det är omdem, till hur synd det är om patienten så nedtonar de sin egen viktimisering samtidigt som detydliggör sin överordning.Coola offerMalin Åkerström inleder sin artikel ”Coola offer” 21 med att göra ett utdrag ur Henrik Thamsbrev till brottsoffermyndigheten (2004) där han kritiserar och ifrågasätter derasforskningsfokus då det nästan helt saknas forskning om våld riktat mot ett antalsamhällsgrupper. Två av dessa är våld mot män och det som är intressant för den härundersökningen, nämligen yrkesrelaterat våld. Han uttrycker sig ganska bitskt och menar attframtida brottsofferforskare kommer att tro att dessa brottsoffergrupper helt saknades underbörjan på 2000-talet. Som ett svar på detta är Åkerströms egen artikel där hon diskuterar våldmot män och deras brottsofferskap. Det intressanta med detta är att här kommer återigenattityder till våldet upp när hon beskriver hur de män hon pratat med har svårt att välja om deska identifiera sig till gruppen ”män” eller gruppen ”brottsoffer”. För dessa två går inte attkombinera då de är varandras motpoler. Åkerström vidareutvecklar detta med att denkulturella bilden av manlighet är starkt förknippad med styrka, kompetens och handlingskraft,att vara ”cool” och kontrollerad under press, medan offer representerar svaghet och passivitet.”…Calling someone a victim encourages other to see how the labelled person has been20 Detta påstående bör inte tolkas bokstavligt som författarens åsikt utan snarare som min tolkning avallmänna, moraliska värderingar med grunder i religiösa uppfattningar.21 Åkerström, M (2007) s.427-4309