MAN SKA INTE VARA LÄTTKRÄNKT” - Kriminologiska institutionen ...

förebygga incidenter som kan inträffa med patienterna. Han håller också i vissafritidsaktiviteter för de intagna. Han kommer hädanefter att omnämnas som ”C”.På min fråga om det förekommer konflikter mellan vårdare och patienter svarar också C medett jakande svar och anser att det förekommer relativt ofta, dock i störst utsträckning på enverbal nivå. Han tycker att de har en god stämning överlag på centret och att de situationersom skulle kunna sluta i våld oftast slutar i skrik eller verbala hot istället. Vilket känns braenligt C. Han menar att de få gånger en våldsam incident uppstår så är det oftast med nyapatienter som ”sitter där” första halvåret/året och att det är ett uttryck för frustration över attsitta inlåst vilket han hyser en stor förståelse för. C pratar även om att det finns en faktor avunderbegåvning som spelar in för patienternas ”utåtagerande” 61 där de kan ha svårt att förståoch förlika sig med den situationen de hamnat i. När jag frågar C om han personligen blivitutsatt för någon form av våldsincident svarar han jakande med att ”det blir man hela tiden”och menar att det nog inte finns någon inom branschen med åtminstone ett par års erfarenhetsom aldrig varit utsatt. När han exemplifierar sin egen utsatthet så menar han allt från verbalahot och kränkningar till knytnävsslag. Det är oftast inga tillhyggen men ”Ibland kan det jukomma en stol flygande förstås” Att bli slagen med knyten näve och öppen hand bedömer hansom fifty-fifty ungefär. Alltså att det är jämn fördelning på hur patienterna utövar våld mednävarna. Han menar också att när våldsincidenter uppstår så är personalen alltid heltoförberedd och det är i väldigt spontana situationer som våldet sker. Detta beror på att närpersonalen ”känner på sig att det ligger något i luften” så har de oftast bra koll på situationenoch kanske till och med har ringt in uppbackning från närliggande avdelningar. Här kommeräven C in på en professionalitetsaspekt som handlar om att man som skötare meddirektkontakt med patienterna ofta kan förebygga och förbereda sig inför situationerna genomatt ”inte stå med händerna i byxfickorna eller med ryggen mot patienten” i den direktakontakten med dem. När jag frågor om C känner sig kränkt eller upplever annat obehag isamband med konflikterna så får jag till svar att han inte gör det längre men att det samtidigtkänns hemskt att säga så. Detta beror på att man, genom att ha varit med om så mycketincidenter som han trots allt varit så blir man på ett sätt avtrubbad. C beskriver att man ibörjan blev mer chockad och paralyserad än vad man blir numera och att detta handlar omrutin och erfarenhet.C: ”Man vet vad man klarar av och vad man inte klarar av.”61 Aggression23