V%C3%A5ga%20Se%20-%20KSv%C3%A4gledning

Det kan vara särskilt svårt att identifiera de flickor som är utsatta för könsstympning av
typ I och II och därmed inte har de symptom som man annars kan prata om. Det är
dock av stor vikt att de får möjlighet till samtal, eftersom minnet av ingreppet finns och
detta kan behöva bearbetas. Det är viktigt att alla har en grundkunskap om
könsstympning och dess konsekvenser.
Om man misstänker att en flicka är könsstympad är det viktigt att söka till exempel
medicinsk vård och psykologiskt stöd så att hon får den professionella hjälp hon
behöver, till exempel inom hälso- och sjukvården.
Om det finns misstankar om att könsstympningen skett efter migration ska detta
anmälas till socialtjänsten och polisen.
För att en flicka ska få möjlighet att bearbeta konsekvenserna av könsstympning krävs,
liksom när det gäller att bearbeta utsatthet för annat våld, särskild kompetens och
metoder, inom exempelvis socialtjänsten och BUP, för synliggöra de övergrepp de kan
ha utsatts för. De befintliga metoder som används generellt i samtal med barn i utsatta
situationer kan användas även vid misstanke om könsstympning. Exempel är
känslokort, rollspel, måla och rita. För att använda dessa metoder behöver man oftast
utbildning, samt adekvat utbildning om det problemområde som utsattheten handlar
om.
6.7 Samtal med föräldrar
Om en familj hävdar att de avser att könsstympa sin dotter/döttrar och man misstänker
eller vet att detta kommer att ske någon gång i framtiden, bör en utredning enligt 11 kap
1 § SoL inledas. Prioritet skall vara ett långsiktigt skydd för barnen, men även att göra en
bedömning om förändringsbenägenhet hos familjen, och vilket stöd de i sådana fall
behöver för att hemmiljön ska vara säker och trygg för flickorna i familjen.
I samtal med föräldrarna, kan det vid behov vara bra att exempelvis ta med en person
från hälso- och sjukvården som kan beskriva de medicinska konsekvenserna av ett
sådant övergrepp.
I samtal med föräldrarna kan bland annat nedanstående punkter vara ett stöd för vilken
information som behöver förmedlas. Även socialtjänsten kan under utredningstiden ge
information för att se om detta förändrar föräldrarnas inställning för att därmed kunna
värdera faran för barnet.
• För många föräldrar är könsstympning lika med infibulation – och inte med
könsstympning av typ I eller typ II. Samtalet kan därför bli ganska meningslöst
om begreppen inte först definieras, så att handläggare och föräldrar talar om
samma sak.
• Lagstiftningen i Sverige, könsstympning är ett brott
• Barns rättigheter
• Socialtjänstens utredningsskyldighet och handläggarens roll i det arbetet
• Vad misstanken grundar sig på
• Enskilda samtal med båda föräldrarna och med barnet kommer att genomföras
som ett led i utredningen; enskilda samtal med barn får bara ske med
vårdnadshavares medgivande.
• Om föräldrarna i samtal förnekar att de tänker låta könsstympa sin dotter, så
tänk på att detta är det svar som de förväntas säga. Fråga därför även hur de kom
44