V%C3%A5ga%20Se%20-%20KSv%C3%A4gledning

8 Polis och åklagare
Med könsstympning av flickor och kvinnor (eller ”kvinnlig könstympning”) avses alla
ingrepp som rör borttagande delvis eller helt av de externa genitalierna eller annan
åverkan på de kvinnliga könsdelarna av kulturella eller andra icke-medicinska skäl. 134
Könsstympning av flickor och kvinnor är ett brott mot de grundläggande mänskliga
rättigheterna och mot barns rättigheter. Könsstympning av flickor och kvinnor är en
form av grov misshandel och övergrepp mot flickor och kvinnor, och det sker många
gånger med familjens heder som förklaring.
Även regeringen uttrycker att det finns en koppling mellan könsstympning av flickor
och kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck: ”Tvångsäktenskap och könsstympning är
specifika företeelser som har sin grund i bl.a. föreställningen om att mäns och familjers heder är
avhängiga kvinnors och flickors sexuella beteende”. 135
Det är dock viktigt att betona att det inte finns någon särskild straffbestämmelse för ett
hedersbrott, utan det anses som en försvårande omständighet vid domstolens
bedömning av straffvärdet. Däremot finns en straffbestämmelse avseende brottet
könsstympning.
Som försvårande omständighet vid bedömning av straffvärdet ska, vid sidan av vad som
gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas.
Om den tilltalade visat stor hänsynslöshet:
1. om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller svårigheter att
värja sig;
2. om den tilltalade utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt
förtroende;
3. om den tilltalade förmått någon annan att medverka till brottet genom tvång,
svek eller missbruk av hans eller hennes ungdom, oförstånd eller beroende
ställning;
4. om brottet utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller
systematiskt eller om brottet föregåtts av särskild planering;
5. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan
sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt
ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet;
eller
6. om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess
förhållande till en närstående person. 136
8.1 Parallella processer
När det gäller våld och övergrepp mot barn är regelmässigt en åklagare
förundersökningsledare. Efter samråd med företrädare för socialtjänsten, polisen och
sjukvården bedömer åklagaren om det finns misstanke om brott. I förekommande fall
beslutar åklagaren att förundersökning ska inledas 137 .
134 WHO, 2008.
135 Skr 2007/08:39, s.13.
136 BrB 29 kap. 2§.
137 Rättegångsbalken 23 kap § 1-4
60