Vandring och mål Gammal kultursten i och kring ett skogsparti Sven-Inge Windahl 2016

VI.1. En avslutande kommentar om ett projekt som avslutat sig självt
Till viss del kan vi betrakta det material, som ovan presenterats i text och bild som en sorts projektredovisning.
Jag var i utgångsläget intresserad av att se vad som kunde uppstå i mötet mellan en arkeologiskt sett helt
oskolad hjärna (bara lite fragment av förlegade skolkunskaper som skvalpade runt i något hörn av hjärnan) och
en främmande blockflora i helt okända skogsmarker. Vad är det egentigen som händer i det mötet? Vad är det
man lägger märke till och hur tolkar man det man ser? I projektförutsättningarna ingick också att det skulle
röra sig om skogsmarker där arkeologer vanligtvis inte strövar fram och upptäcker fyndplatser. De fyndplatser
jag träffade på skulle alltså inte redan vara beskrivna av arkeologer. Och jag skulle alltså inte ha någon
information att hämta i fackarkeologernas vetenskapliga artiklar och forskningsrapporter. Det var ett villkor
som var lätt uppfyllt vad gäller den höglänta och relativt avlägsna storskogen, där fackarkeologer sällan eller
aldrig satt sin fot. Men det gäller också i hög grad för höglänt skogsbygd i Storvretatrakten, som ligger betydligt
längre ner mot fältlandskapet. Under den tid som jag utförde mina arkeologiska strövtåg i skogsmarken skulle
jag också vinnlägga mig om att inte ha kontakt med vare sig fackarkeologer eller amatörarkeologer och inte
heller ta del av arkeologisk litteratur.
Det är ju ett projektupplägg som väl lämpar sig för en nybliven pensionär, som behöver både fysisk motion och
hjärngympa och som under sin yrkesverksamma liv sysslat med helt andra saker än arkeologi. Men det är också
ett projekt med inbyggt slut. För eller senare biter sig projektet i sin egen svans. Under projektets gång går det
ju inte att undvika att jag får allt flera arkeologiska erfarenheter och kunskaper. Det oskrivna bladet blev
naturligtvis allt mera fyllt med text och jag blev alltmera styrd av de iakttagelser, som jag tidigare gjort. Och ju
längre tiden gick desto svårare blev det naturligtvis att avhålla sig från att läsa om arkeologi. Man ville ju så
gärna veta om det man själv tyckt sig se hade beskrivits i facklitteraturen. Och min föresats att jag skulle företa
mina vandringar i okänd skogsmark blev också ganska snart förverkad. Efter några få år hade jag vandrat
igenom de flesta höglänta skogsmarker i Storvretabygden ett 10-tal gånger eller mer. Och då handlade det inte
längre om okänd och outforskad mark. Så med tiden - efter några år - hade de uppsatta projektförutsättningarna
raserats. På ett smygande sätt hade jag alltmer formats till amatörarkeolog med en ansenlig
arkeologisk kunskapsmassa (nåja, det finns ingen anledning att förhäva sig) som tolkade blockfloran
skogsmarken med tydligt färgade glasögon. Det kapital av kreativ okunskap och naivitet, som jag inledningsvis
lagt i potten, hade förbrukats. Och därmed har ju egentligen mitt uppstartade projekt grävt sin egen grav.