lidandet-enligt-matteus-program

KLAUS RÖHRING
”Det är jag”
TEOLOGISKA TANKAR KRING INSCENERINGEN
AV BACHS MATTEUSPASSION
”Verkets rent musikaliska storhet är odiskutabel.
Emellertid gör det anspråk på att vara en utläggning av
Matteusevangeliets 26:e och 27:e kapitel. Som sådan kan
det enbart vilseleda åhörarna. Verket är ett enda, visserligen
underbart, upprört hav av suckar, klagorop
och anklagelser, utrop av förtvivlan, och beklaganden. I
stort sett klingar allt oavbrutet i moll. Det är en sorgesång
som utmynnar i en regelrätt gravsång (den sista
kören), som varken bestäms av påskbudskapet, eller
begränsas eftersom segraren Jesus förblir stum.”
Det är en kärv och avvisande utsaga som den betydelsefulle
lutherske teologen Karl Barth i sin dogmatik fäller
om Bachs Matteuspassion: Ett verk som vilseleder åhörarna.
Ett verk som bara innehåller död och klagan,
ingen påsk, ingen uppståndelse, ingen segrande Kristus.
(Därför önskade sig Karl Barth hellre för övrigt musik av
Mozart än Bach i himmeln!)
Sant är att Matteusevangeliet skildrar Jesu lidande
och död på ett direkt sätt utan förskönanden. Vid sidan
av evangelisten Markus förmedlar Matteus som Jesu enda
ord på korset ångestropet över att Gud övergivit honom.
I denna avgrund och i detta mörker av övergivenhet,
visar sig Gud i sin egen son. För evangeliets åhörare och
läsare antyds den bekännelsen när, paradoxalt nog, den
officer som stod under korset säger: ”Den mannen måste
ha varit Guds son.” Skulle evangelistens brutala berättelse
ha blivit skriven om han inte kände till påsken, om
han inte trodde att vittnena hade träffat den uppståndne
Kristus?
Skulle JS Bach någonsin kunnat skriva ett sådant
verk som Matteuspassionen utan att känna till påsken?
Skulle han, från 1727 till våra dagar, ha uppmanat sina
åhörare att ”Kom ni döttrar, hjälp mig att klaga” för att
sedan med vaggsången ”Sov i ro” låta dem gråtande sätta
sig ned, om han inte trodde att genom denna död, döden
slutligen är övervunnen?
Det verkar som om teologen Karl Barth inte lyssnat
ordentligt på den bachska passionen, och inte heller förstått
den. Bachs Matteuspassion är ingalunda ett verk
som vilseleder dess åhörare. Tvärtom, Matteuspassionen
är den mest genomtänkta utläggningen av denna lidandetext
och dess betydelse för världen och människorna i
alla tider. Den är en musikalisk predikan, helt i Martin
Luthers tradition. Den är det högsta uttrycket för en
theologia crucis, en korsets teologi.
Mot slutet av passionens första del kommer detta
särskilt tydligt till uttryck. I den stora passionskoralen
”O värld, begråt din synd…”, som Bach fogade in i
Matteuspassionen först 1736, inser vi varför detta lidande
är nödvändigt: ”Hans död ett offer var, han våra synders
bördor bar”. Allt detta sker pro nobis, för vår skull,
något Luther oförtrutet skrev och predikade. Det handlar
om det heliga, uppståndelsen, som Jesus utverkade
genom sitt lidande och sin död. Redan i inledningskören
uppmanas inte bara till klagan. Där finns också en dialog
9