lidandet-enligt-matteus-program

MAGNUS HAGLUND
Matteuspassionen
enligt Dror Feiler
Att skriva komplement till Bachs Matteuspassion, nog är
det ett uppdrag som många tonsättare och musiker skulle
rygga inför. Varför lägga något till ett verk som i original
är så perfekt, så sinnesomvälvande?
– När Hans-Ola Ericsson först hörde av sig trodde jag
att han skämtade, att det var ett practical joke, säger
Dror Feiler. För en tonsättare är det en dröm och en
mardröm att ha med detta stycke att göra, lika fantastiskt
som skrämmande. Man kan förstås undra vad det är
för sorts dödsdrift som får en att flika in sin egen musik i
Bachs. Utmaningen ligger i att göra något som är större
än en själv. Lyckan blir större och skräcken blir större.
Dror Feiler är född 1951 och kan alltså fira sin 50-årsdag
med detta ovanliga och prestigefyllda uppdrag. Men
den rabulistiske improvisationsmusikern och politiskt
engagerade tonsättaren som kom till Sverige från Israel
1973, efter att ha avslutat sin militärtjänst som fallskärmsjägare,
är knappast den som räddhågset närmar
sig Bachs passionsmusik. Feilers egna kompositioner bygger
på spänningsförhållanden mellan hårda och bräckliga
ljud, mellan energier som bygger upp och krafter som
slår sönder. Musiken gör uppror mot det välstädade och
skakar om lyssnaren. Eller som han själv har angivit i en
programförklaring:
”Min musik är ett flöde av ljud, oljud och krafter; den
utvecklar sig till en punkt, där den överskrider sig själv.
Den hastighet med vilken olika ljudelement följer på
varandra och den densitet de har vertikalt gör att ett
slags överhettning inträffar som överskrider rastlöshetens
upphetsning. De tillfälliga sekvenser med melodier
och ljud som klingar på ett mer ’traditionellt’ sätt kan i
sitt sammanhang verka nästan banala, som ett mått på
hur långt bort vi har hunnit i musiken. Den intuitiva
metallsmältans brutalitet i musiken förmår musikern till
en energi av het improvisation. En ny musik är född, en
ny densitet i tanke och känsla, där intellektet möter det
maniska raseriet.”
Men kanske är det just här som en samtidsförståelse
av Bachs Matteuspassion måste börja: i det upphettade
och besatta, i det regelbrytande och revolterande raseriet?
Det vill säga: går det att återerövra något av verkets
ursprungliga kraft, den som fick publiken i Thomaskyrkan
i Leipzig att bäva inför det råa och blottställda i
dramat?
– Körens utrop ”Barabbas!” i verkets andra del är ett
intressant exempel, säger Dror Feiler. Det hade en otroligt
drabbande effekt på lyssnarna under Bachs tid och
många ryggade tillbaka. Jag har vänner från Sydamerika
som har berättat om när de hört Matteuspassionen som
barn i kyrkorna vid påsktid, hur Barabbasackordet fyllt
dem med fasa och gjort dem verkligt skräckslagna. Men
här i Västeuropa är verket numera en ikon av vacker
musik, något som tycks finnas där bara för att förgylla.
Genom vår iscensättning vill vi återge musiken dess
direkthet, all den kraftverkan som finns i tonerna men
som successivt försvunnit eller slätats ut.
Men vägen till denna kraftfullhet går via en reducerandets
estetik. Ta bort och skala av i stället för att vräka
14