lidandet-enligt-matteus-program

”DET HANDLAR OM trettio takter i
Bachs Matteuspassion. De har på
ett oförklarligt sätt irriterat mig
och upprört mig ända sedan min
tidiga ungdom, men nu har jag
sedan två år funnit det nödvändigt
att formulera mina tankar.
Av de musikaliska budbärarna
av dessa trettio takter är evangelisten,
Kristus och lärjungarna del av
en förgången tid. Deras ord följer
ordagrant evangeliet, som historia
eller legend. Det är endast koralen,
den lutherska församlingssången,
som är nutid: Dagens svar på
känslor och tankar, vårt svar, på
en provokation från det förgångna
– Kristi lidande, på hans tortyrers
och bödlars missgärningar för nästan
tvåtusen år, på Bachs tid för
sjuttonhundra år, sedan. Dåtid och
samtid träder in i en minnets dialog:
På en endas förbrytelse svarar
syndabekännelsen och ångern av
idag. Så fungerar passionsmusiken.
Evangelisten börjar:
”Lärjungarna gjorde som Jesus
hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden.
På kvällen lade han sig
till bords med de tolv. Medan de åt
sade han: ”, nu klingar Jesu stämma:
”Sannerligen, en av er skall
förråda mig.” Därefter evangelisten:
”De blev mycket bedrövade och
började fråga honom, en efter en” i
en kör av lärjungar, fortfarande,
fast för tvåtusen år sedan, fyllda av
upprörda känslor och förtvivlan:
”Det är väl inte jag, herre?”
Först nu, plötsligt och oförmodat,
växlar tiden från Jesu tid till
Johann Sebastian Bachs tid, ett
språng på 1700 år. Församlingen
från Bachs uppförande 1727
(dagens församling så ofta musiken
än klingar) svarar på lärjungarnas
fråga ’Det är väl inte jag, herre?’.
Församlingen svarar på deras tvivel,
rädsla och kaotiska känslor
med korals fastheten och klarheten:
”Ja, jag är den som svikit, som bort
från Herren vikit. I eld och pinans
sjö min synd jag skulle sona. Ditt
kors, din törnekrona! Din död har
jag förtjänt att dö.”
Den enskilda identifierar sig
inför sitt samvete med kollektivet,
blott och bart som församling.
Församlingen sjunger ingen soloaria
utan enbart de nu levandes
koral, en efter en: ”Ja, jag är den
som svikit”. Arkebuseringen av
barn, kvinnor, åldringar, fångar,
kvävningsdöden i gaskamrarnas
helvetskval som var värre än de av
alla religioner utmålade ”helvetes
kval”: ”Din död har jag förtjänt att
dö”. Lyssna nu till Bach och till
evangeliet, och betänk deras evigt
förvirrande svar på de nygamla
frågorna: efter oskuld, medskyldighet,
skuld efter det ständigt återkommande,
även plågsamma
gemensamma minnen av det som
kallas Historia.”
IVAN NAGEL
Birgitta Rasmusson och Mikael Bellini
59