lidandet-enligt-matteus-program

Ett försök till
en möjlig förståelse av
Matteuspassionen
En barock parodi – från världsligt till andligt – efter ett
ursprungligt avsnitt ur ”Motståndets estetik”
av Peter Weiss, Band 1, sid 86-95.
(Avsnitt om Dantes ”Den gudomliga komedin”)
av Nicolas Schalz
med vänligt tillstånd från författaren, från den andra sidan.
[Normaltext: P Weiss]
[Kursiv text: av N Schalz modifierad Weiss-text eller ny text.]
Men, frågade vi oss i diskussionerna, när nu läromästarna
anbefallde oss gångna seklers konst, musik och diktning
till studium, när de prisade Balzac, Stendhal och
Goethe, Rembrandt, Bach och Shakespeare för deras
mognad och människokännedom, deras vidsyn, deras
världsperspektiv, när de på humanistiskt vis såg tidlösa
konflikter exemplifierade i patriciers och feodalherrars, i
aristokraters, hovdamers och kungars öden, varför skulle
det då inte gå att hitta något belysande och intresseväckande
även i de senborgerliga grubblarnas och experimentatorernas
verk. Hade inte Marx, Engels,
Luxemburg, Lenin väckt tanken, att kulturella yttringar
inte alltid frambragtes till följd av sin tids materiella villkor
utan ofta trots dessa, att konstnärer med list, trots
och ironi bröt sig ut ur de faktiska produktionsförhållandenas
skrankor och med nya insikter bidrog till att
omforma medvetandet. Konsten ägde alltså, utöver sin
bestämda klasskaraktär, en egenskap som gjorde den
överlägsen de sociala, ekonomiska och politiska processer
som avgjorde vårt liv, den befann sig ofta på den tröskel
utifrån vilken det samhälleliga varat förändrades,
och det var väl just denna egenskap som gjorde ideologerna
rådlösa. De förmådde inte följa impulsen att låta
konsten verka som en ständig, överallt närvarande kraft
till förnyelse, tvärtom krävde de samma disciplinering av
konstens medier som var nödvändig för dem, politikerna.
När de så ingrep, som förmyndare, skolmästare, var
detta svårt att kritisera, eftersom det alltid var förbundet
med de bästa avsikter. Den socialistiska konsten skulle
hållas ren från den kapitalistiska kulturindustrins förråelse,
och varje åtgärd för att eliminera förhärligandet av
kriget, det sadistiska våldet, rasismen måste bifallas, det
blev bara så svårt att avgöra, var gränsen gick mellan att
bekämpa reaktionen och att bekämpa åsiktsfriheten. Vi
höll inte med om att smörjan var det pris som måste betalas
för valfriheten, vi fördömde det avfall som dagligen
strömmade ut över befolkningen ur massmediernas kloaker,
men det som hörde till litteraturen, till de bildande
konsterna fick inte utsättas för något tillrättaläggande.
Så förlöpte vår bildningsgång inte bara konträrt mot
klassamhällets hinder utan också i konflikt med den princip
för en socialistisk kultursyn enligt vilken det förflutnas
mästare sanktionerades och det tjugonde seklets
pionjärer exkommunicerades. Vi vidhöll, att Joyce och
Kafka, Schönberg och Stravinskij, Klee och Picasso
hörde hemma i samma led som Dante, men även Bach vilkens
Matteuspassion sysselsatte oss sedan en tid.
Matteuspasionen var lika oroande, lika rebellisk och
verkade vad gällde formen och ämnet lika avlägsen från
61