lidandet-enligt-matteus-program

allting bekant som Ulysses, ett verk som vi också hade
lärt känna, om också endast fragmentariskt, som ett slags
rebus. Vad var det då som skedde här, frågade vi oss
sedan ett vintrigt veckoslut detta år, då vi anträtt färden
in i den märkliga, tvådelade, klangarkitektur som balanserade
mellan olika kupoler av e-moll och c-moll med
sina tonartsbundna och affektbärande kretsar som förde
allt djupare, en vandring nedåt som skulle ta ett helt liv i
anspråk men efter vilken ett uppstigande ställdes i utsikt,
också det krets för krets, till höjder som låg bortom alla
begrepp. Vi hade ännu inte kommit mycket längre än till
hörnpelarna i denna väldiga arkitektur, verkets ramkörer,
på var sin sida, där skillnaderna mönstergillt
anhopas, likväl som till några utvalda recitativ, arior
och koraler och hade tillbragt mycken tid med tolkning
och omtolkning av olika hittills framkomna framförandepraktiska
försök såväl med att tillbakavisa den blumenbergska
teologiska kritik, som enahanda orienterade
sig mot en aksentuering och ironisering av Jesu
offerdöd, varvid emellertid den sanna teologin, musikens
teologi, förfelas. Så mycket hade vi satt vår lit till musikens
inre, men vi måste snart fastställa, att vi saknade
en mängd allmänna förutsättningar. Vi skaffade oss
raskt dessa då vi härnäst ägnade oss åt Picanders diktning
och därefter vände oss mot verkets språkliga och
musikaliska strukturaxlar, därtill även en utdragen tillkomsthistoria;
vi jämförde de olika skikten med verk
som föregick Matteuspassionen, såsom de instrumentaltvokala
skikten i Johannespassionen och några kantater
från tiden kring Matteuspassionen. Genom detta ledde
oss Klaus, Hans-Ola, Dror och Nico, utgående från den
kunskap, teoretisk såväl som instrumental och uppförandepraktisk,
som de samlat på sig under livet. Medan
vi på det viset från musikspråkliga problem och gåtor,
djärva symboler och figurer, irriterande dansrytmer
som ropade på förståelse och ytskiktets komplexa montagestukturer
som gjorde framstötar till de inre sammanhangen,
till en glöd som aldrig mattades, märkte vi hur
upplevelser som vi tidigare inte vetat om väcktes till liv
inom oss, upplevelser som hade varit förberedda inom
oss men först genom den intensiva diskussionen av verket
inför ett experimentellt svenskt framförande började
verka. Vi ville dock inte låta något mystiskt, irrationellt
få insteg hos oss vid läsningen av partituret och bemödade
oss därför om att grundligt dela upp varje anklang i
dess komponenter, bara samtalen om ingångsportalen
”Kom ni döttrar, hjälp mig klaga”, som vi via flera olika
hörselintryck från olika inspelningar inträdde i, tog timmar,
och vi återkom senare ofta dit, medvetna om att ha
förstått endast några av motiven i detta epos. Jämsides
med den trevande rörelsen framåt mot en bestämd ort,
som inte kunde återfinnas i sinnevärlden, men vars ingångsport
och förgård beskrevs alltmer konkret som den
mörka, dess topografiska karakteristika, dess långsamt
framsipprande ljus, löpte framställningen av hela företaget
som sådant. Redan från de första noterna uppstod
intrycket, att det som här skulle skildras egentligen inte
lät sig uttryckas med ord, klanger och bilder, och i det att
det omöjliga sedan, sida för sida, avsnitt för avsnitt, i likformig
indelning, med fortlöpande numrering, fogades
samman till en stabil, harmonisk enhet som inte längre
kunde tänkas annorlunda, blev fantasins triumf över det
kaotiska, undanglidande, absolut ovissa tydlig. Vad som
uppenbarades var inte bara stigen in i denna passion-
62