lidandet-enligt-matteus-program

Anders Fredljung
tydligare för var gång. Bach var borta från världen men
omgavs av inkarnationer, ett lodjur, en varg, slutligen ett
rytande lejon som strök kring honom, sträva, magra,
väsande, och trängde honom tillbaka tills han sjönk samman,
och vad var räddaren, vägvisaren, annat än minnet
som ingöt kraft att härda ut hos honom som nyss irrat
utan fäste. Han från Dresden, saxaren, erinrade honom
om den kontinuitet som sträcker sig över liv och död, och
på detta vis kunde, vid den gränspunkt där upplösningen
väntar, den lättförlorade världen växa fram än en gång,
mäktig, våldsam, tumultuarisk, och i hans väg ställa allt
som drivit honom att syssla med komposition, med
existentiella frågor, som krossat hans förhoppningar,
som av kantoratet i Leipzig pålagts avståndstagande
från världsrykte, och även det som efter försakelse och
förlust i den privata kärleken bevarats. Vid inträdet i
dödens natt, ännu innan den irrealt härskarlika måltidsscenen
som kungör livet som aldrig går förlorat, hade det
blivit tydligt att det som här skruvade sig in i jordens inre
inte var något hinsides utan den bebodda världen som
Bach, vid övergången mellan barock och klassicism, hade
stjälpt upp och ned med allt vad där fanns av bråk och
elakhet, avund, vrede och förblindelse. Ur vimlet av figurer,
som alla var fångna, insnärjda i skuld, lyfte han gång
på gång fram en efter en, sedan han först låtit Picander
kyligt peka ut dem, och de uppträdde inte endast blottade
in på bara skinnet, tecknade med sina ärr, sina vanskapligheter,
sina villfarelser, utan också som representanter
för mänskliga och samhälleliga karaktärer. Trots
att diktaren emellanåt överväldigades av emotioner vid
anblicken av dem han haft som motståndare i förräderi
och feghet, lyckades han rita upp ett socialt mönster som
65