lidandet-enligt-matteus-program

måste ha varit oerhört för hans tid. Här var alla, som
han skildrade musikaliskt, porträtterade, under egna
namn, med individuella drag, och av konventionella
affekter hade blivit en eld, en eruption, en nedisning där
de förtärdes för all evighet.
Ändå förblir denne moralist Bach, som utlämnar
varenda en av sina fiender och antagonister åt fördömelsen,
själv obesudlad, han kan visserligen gråta, kan falla
ned avsvimmad vid åsynen av alla dessa smärtor som
måste lidas av dem som själva förorsakat dem, eller också
vid minnet av sina egna lidanden, men aldrig slås han av
tanken att också han, genom en tvekan, en underlåtenhet,
ett förtigande, en förnekelse, blir skyldig i någon
annans ögon, han går rakt igenom det onda och vet att så
länge han håller sig fast vid sin skyddsandes hand, vid
den konstnärliga medvetenheten, kan ingenting ofreda
honom.
Det som plågade en i drömmen och i dikten, även i ett
musikverk hade Nico sagt, var att vara försatt i en situation
som man inte kunde undkomma, allting vederfors en
som om det vore verkligt, fast i drömmen förde det inte
längre uthärdliga till uppvaknande, liksom det i kompositionen
löste sig genom att översättas till ett musikaliskt
medium. Anestesin behövdes också i en konst som tog
ställning, engagerade sig djupt, ty utan dess hjälp skulle
vi överväldigas antingen av medkänsla med andras kval
eller av smärta över olyckor vi själva upplevt och inte
kunna omvandla vår förstumning, vår skräckförlamning
till den aggressivitet som är nödvändig för att undanröja
orsakerna till marritten. På samma sätt kunde man i
många scener finna en glasklar genomlysning av den
avgörande kampen mellan död och överlevande, mellan
smärta och tröst, mellan ångest och lugn.
Det som utkämpades där hade verkligen ingenting att
göra med vårt liv. Men ofta tjänade de invändningar vi
anförde bara till att skärpa vårt omdöme. Varför, frågade
vi, intresserar vi oss för detta verk, som i valet av
grupperingar utgår från en anstötlig uppdelning i goda
och onda, i rättfärdiga och fördömda. När vi, sade vi,
behöver kunskap om sådana verk, som på sitt sätt är obestickliga.
Vi behövde dessa exklusiva, anspråksfulla
arbeten inom konsten, inom litteraturen, inom musiken,
som komplement till det vi visste om den andra sidan, den
som inte äger några monument, torftighetens och knapphetens
sida.
Och nu såg vi också hur soldaternas, knektarnas
ansikten gjorde sig gällande i de verk som tillägnats de
gynnade och utvalda, hur det gudomliga budskapet intygades,
hur de lägst stående tog till sig det bibliska ”Ecce
homo”. Hos Mantegna och Masaccio, Grien, Grünewald
och Dürer, hos Bosch, Bruegel och Goya, hos Lasso,
Monteverdi, Schütz och Bach trädde de små och fattiga
redan i förgrunden. Herdarna och fiskarna, som hade
funnit sig i sina dekorativa funktioner, förlorade plötsligt,
på bilder av Poussin, sin enfald och sitt saktmod och
levde ut sådana passioner som beskrivits i de klassiska
tragedierna. En smed, en snickare blev hos La Tour så
dominerande vid sitt arbete, att de intog bildrummet
ensamma, utan uppdragsgivare och köpare. Hos
Vermeer, Chardin var mognad och skönhet inte förbehållet
de förnäma utan skänktes också åt sömmerskan,
tvätterskan, tjänsteflickan. Detta fann vi fulländat hos
Mozart, Bizet och Verdi, hos Berg och Zimmermann.
Bara den historiskt betingade ordningen, förhållandet
66