Arne Lundmark och Johan Christensson60
Ett försök tillen möjlig förståelse avMatteuspassionenEn barock parodi – från världsligt till andligt – efter ettursprungligt avsnitt ur ”Motståndets estetik”av Peter Weiss, Band 1, sid 86-95.(Avsnitt om Dantes ”Den gudomliga komedin”)av Nicolas Schalzmed vänligt tillstånd från författaren, från den andra sidan.[Normaltext: P Weiss][Kursiv text: av N Schalz modifierad Weiss-text eller ny text.]Men, frågade vi oss i diskussionerna, när nu läromästarnaanbefallde oss gångna seklers konst, musik och diktningtill studium, när de prisade Balzac, Stendhal ochGoethe, Rembrandt, Bach och Shakespeare för derasmognad och människokännedom, deras vidsyn, derasvärldsperspektiv, när de på humanistiskt vis såg tidlösakonflikter exemplifierade i patriciers och feodalherrars, iaristokraters, hovdamers och kungars öden, varför skulledet då inte gå att hitta något belysande och intresseväckandeäven i de senborgerliga grubblarnas och experimentatorernasverk. Hade inte Marx, Engels,Luxemburg, Lenin väckt tanken, att kulturella yttringarinte alltid frambragtes till följd av sin tids materiella villkorutan ofta trots dessa, att konstnärer med list, trotsoch ironi bröt sig ut ur de faktiska produktionsförhållandenasskrankor och med nya insikter bidrog till attomforma medvetandet. Konsten ägde alltså, utöver sinbestämda klasskaraktär, en egenskap som gjorde denöverlägsen de sociala, ekonomiska och politiska processersom avgjorde vårt liv, den befann sig ofta på den tröskelutifrån vilken det samhälleliga varat förändrades,och det var väl just denna egenskap som gjorde ideologernarådlösa. De förmådde inte följa impulsen att låtakonsten verka som en ständig, överallt närvarande krafttill förnyelse, tvärtom krävde de samma disciplinering avkonstens medier som var nödvändig för dem, politikerna.När de så ingrep, som förmyndare, skolmästare, vardetta svårt att kritisera, eftersom det alltid var förbundetmed de bästa avsikter. Den socialistiska konsten skullehållas ren från den kapitalistiska kulturindustrins förråelse,och varje åtgärd för att eliminera förhärligandet avkriget, det sadistiska våldet, rasismen måste bifallas, detblev bara så svårt att avgöra, var gränsen gick mellan attbekämpa reaktionen och att bekämpa åsiktsfriheten. Vihöll inte med om att smörjan var det pris som måste betalasför valfriheten, vi fördömde det avfall som dagligenströmmade ut över befolkningen ur massmediernas kloaker,men det som hörde till litteraturen, till de bildandekonsterna fick inte utsättas för något tillrättaläggande.Så förlöpte vår bildningsgång inte bara konträrt motklassamhällets hinder utan också i konflikt med den principför en socialistisk kultursyn enligt vilken det förflutnasmästare sanktionerades och det tjugonde sekletspionjärer exkommunicerades. Vi vidhöll, att Joyce ochKafka, Schönberg och Stravinskij, Klee och Picassohörde hemma i samma led som Dante, men även Bach vilkensMatteuspassion sysselsatte oss sedan en tid.Matteuspasionen var lika oroande, lika rebellisk ochverkade vad gällde formen och ämnet lika avlägsen från61
Change language