måste ha varit oerhört för hans tid. Här var alla, somhan skildrade musikaliskt, porträtterade, under egnanamn, med individuella drag, och av konventionellaaffekter hade blivit en eld, en eruption, en nedisning därde förtärdes för all evighet.Ändå förblir denne moralist Bach, som utlämnarvarenda en av sina fiender och antagonister åt fördömelsen,själv obesudlad, han kan visserligen gråta, kan fallaned avsvimmad vid åsynen av alla dessa smärtor sommåste lidas av dem som själva förorsakat dem, eller ocksåvid minnet av sina egna lidanden, men aldrig slås han avtanken att också han, genom en tvekan, en underlåtenhet,ett förtigande, en förnekelse, blir skyldig i någonannans ögon, han går rakt igenom det onda och vet att sålänge han håller sig fast vid sin skyddsandes hand, vidden konstnärliga medvetenheten, kan ingenting ofredahonom.Det som plågade en i drömmen och i dikten, även i ettmusikverk hade Nico sagt, var att vara försatt i en situationsom man inte kunde undkomma, allting vederfors ensom om det vore verkligt, fast i drömmen förde det intelängre uthärdliga till uppvaknande, liksom det i kompositionenlöste sig genom att översättas till ett musikalisktmedium. Anestesin behövdes också i en konst som togställning, engagerade sig djupt, ty utan dess hjälp skullevi överväldigas antingen av medkänsla med andras kvaleller av smärta över olyckor vi själva upplevt och intekunna omvandla vår förstumning, vår skräckförlamningtill den aggressivitet som är nödvändig för att undanröjaorsakerna till marritten. På samma sätt kunde man imånga scener finna en glasklar genomlysning av denavgörande kampen mellan död och överlevande, mellansmärta och tröst, mellan ångest och lugn.Det som utkämpades där hade verkligen ingenting attgöra med vårt liv. Men ofta tjänade de invändningar vianförde bara till att skärpa vårt omdöme. Varför, frågadevi, intresserar vi oss för detta verk, som i valet avgrupperingar utgår från en anstötlig uppdelning i godaoch onda, i rättfärdiga och fördömda. När vi, sade vi,behöver kunskap om sådana verk, som på sitt sätt är obestickliga.Vi behövde dessa exklusiva, anspråksfullaarbeten inom konsten, inom litteraturen, inom musiken,som komplement till det vi visste om den andra sidan, densom inte äger några monument, torftighetens och knapphetenssida.Och nu såg vi också hur soldaternas, knektarnasansikten gjorde sig gällande i de verk som tillägnats degynnade och utvalda, hur det gudomliga budskapet intygades,hur de lägst stående tog till sig det bibliska ”Eccehomo”. Hos Mantegna och Masaccio, Grien, Grünewaldoch Dürer, hos Bosch, Bruegel och Goya, hos Lasso,Monteverdi, Schütz och Bach trädde de små och fattigaredan i förgrunden. Herdarna och fiskarna, som hadefunnit sig i sina dekorativa funktioner, förlorade plötsligt,på bilder av Poussin, sin enfald och sitt saktmod ochlevde ut sådana passioner som beskrivits i de klassiskatragedierna. En smed, en snickare blev hos La Tour sådominerande vid sitt arbete, att de intog bildrummetensamma, utan uppdragsgivare och köpare. HosVermeer, Chardin var mognad och skönhet inte förbehålletde förnäma utan skänktes också åt sömmerskan,tvätterskan, tjänsteflickan. Detta fann vi fulländat hosMozart, Bizet och Verdi, hos Berg och Zimmermann.Bara den historiskt betingade ordningen, förhållandet66
mellan storheterna under en bestämd tid en gång blottlagts,så trädde en solid verklighetsbild emot oss, och detgick att urskilja, i vilken grad konstnären hade förberettden kommande utvecklingen och vilken hållning hanhade intagit gentemot det från sekel till sekel burna förtrycket.I många verk, likgiltigt om furstar, prelater ellerspekulerande mecenater hade rest anspråk på att ägadem, fanns klasslöshetens element med från början, tackvare att konstnärerna följt sitt eget verklighetssinne, sattsig över fördomar och gränsdragningar. Den socialapånyttfödelsen, övertagandet av upptäckter och erövringarur händerna på de härskande, etablerandet avden egna makten, grundläggandet av vårt eget vetenskapligatänkande, detta var teman vi kunde föreställaoss för konsten, för litteraturen och för musiken och somvi hade lärt oss från Matteuspassionen.67
Change language