lidandet-enligt-matteus-program

shistoria, denna själabyggnad där råmaterial från en hel
epok förtätades till en subjektiv vision, utan steget in i det
konstnärliga arbetets mekanism. Med närmandet till
konsten var tanken på den oskyldiges död förbunden.
Han som skrev musiken befann sig vid mitten av sitt
liv, men under arbetet överlämnade han sig såväl åt den
rättfärdiges död såväl som åt egna erfarenheter av
döden. Då han bestämde sig att komponera något
sådant, hade han försatt sig i Getsemanescenens dödsnärhet,
han andades alltjämt men var uppfylld med
sådant som var dött, i honom fanns återskenet av dem
som ingenting ägde längre, och medan han funderade
över vad de delat med sig till honom, vad som ännu levde
vidare i honom, medan han trängde in i regioner där
enligt naturens ordning på sin höjd skelettet kunde finnas
kvar av honom, tycktes det honom som om också han
redan utslocknade. Även vi upplevde något liknande i
den oerhörda slutkoralen ”När jag skall lämna världen”.
Vi kunde jämföra hans inlevelse i detta dödsepos
med en sorts sömndruckenhet, med ett mellantillstånd
mellan vakenhet och dröm, omsluten av en tung trötthet
men alltjämt förmögen att se och höra, sökande efter tankar
för att göra det uppdykande, förnimbara påtagligt,
då han slutgiltigt, fortfarande kanske tvekande satte
noterna på papperet. Vi kunde ännu inte föreställa oss
hur en bok, en bild, en komposition kom till, hade hittills
mött konsten, i synnerhet musiken endast som mottagare
och hade, bortsett från ett par skolmässiga övningar att
skriva en fuga och en sonatexposition, då och då påbörjat
en sång, oftast om erfarenheter från arbetslivet, och
varje gång hade vi påmints om den oändliga svårigheten
att nå samling, nå en större överblick. Och talade vi om
det komplex som blottlades i Bachs passion, så var det
förenat med samvetskval. Även om vi höll på vår rätt att
tillägna oss stora musikverk, så var det något vi ägnade
oss åt i smyg. Till och med våra egna musiklärare hölls
utanför, här blev det fullständigt orimliga i vårt försök
att ta ett språng från det givna till något eget alltför
uppenbart, här såg vi alltför tydligt hur vi avsöndrade
oss från dem som liksom vi kunde läsa noter men inte i
rättan tid fått lära sig hur man tar i ett partitur och öppnar
det. Om vi också med så stor övertygelse talade om
vår kulturella självmedvetenhet, och om vi också visste
hur befäst denna redan var hos människor i vår närhet
hur många det fanns som följde tätt efter, kunde vi inte
låta bli att tänka på den hemska förlamningen hos de flesta
andra, som genom det rådande systemets brutalitet
undanhållits initiativet, fritiden, stimulansen och förkunskaperna
som behövdes för att förstå musik. Det räckte
ju inte att visa på att musikbiblioteken stod öppna, först
måste den ofta förekommande tvångsföreställningen, att
detta musikverk inte var till för sådana som vi, utrotas.
Vi satt alltså detta veckoslut omväxlande på Dechanatstraße,
i Musikhögskolans i Bremen hörsal, och på
Buchtstraße i det smakrikt inredda huvudrummet som
tillhör det kristna Lehrhaus, i närheten av larmande
Domsheide och den inte mindre upprörda Ostertorsteinweg,
och försökte komma underfund med vad
Matteuspassionen betydde i sig och vad den hade att göra
med vårt liv. Vi antog först, att förandligandet var en av
förutsättningarna för framställandet av konst, att den
producerande gav upp sitt jag för att vinna någonting
utanför sig själv. Men detta lät åter oförnuftigt, då ju
konsten efter vår övertygelse representerade en högsta
63